Mycket kan man säga om världen, men inte att den är förutsägbar. För bara något år sedan var det nog få som kunde förutspå att målarböcker för vuxna skulle bli en massiv, global trend. Men något hände 2015. Plötsligt var intresset för ifyllnadsböcker för vuxna så stort att genren ensam drog upp den sackande försäljningen för fysiska böcker i USA. Av de tio titlar som sålde bäst på Amazon under 2015 år var fem målarböcker för vuxna.
Trenden är som sagt global. På bara två månader sålde den skotska illustratören Johanna Basford tre miljoner exemplar av sin bok Den hemliga trädgården i Kina. I Brasilien var motsvarande siffra över en miljon exemplar. I Sverige gick Umeåbaserade Hanna Karlzons Dagdrömmar bäst i genren under 2015.
Mandalas
De många titlarna till trots – det finns hundratals – kan utgivningen delas in i bara ett par kategorier. Böcker som spinner kring redan populära fenomen, som Game of Thrones och Harry Potter, går bra. Men lejonparten är förhållandevis neutrala, för att inte säga anonyma, i sitt uttryck. Det rör sig om djur, botaniska mönster och mandalas, ett slags meditationsfigurer med roten i buddhistisk och hinduisk tradition, konstruerade av cirklar och andra geometriska former.
Terapi, mindfulness, avkoppling och vila är återkommande ord i titlar och baksidestexter. Att ifyllandet innebär avkoppling är en sanning med modifikation; det rör sig i de flesta fall om oerhört intrikata mönster. Medveten närvaro är en mer rättvisande beskrivning av det tillstånd som krävs för att utföra uppgiften.
Politiskt på 60-talet
Annat var det på 1960-talet, när genren för första gången blev ett fenomen. Det som brukar kallas världens första målarbok för vuxna, The Executive Coloring Book, gavs ut år 1961 av tre reklamare i Chicago. Boken innehåller teckningar av en affärsman som förklarar, som för ett barn, vad han gör under en dag. Tonen är lakonisk. ”Det här är min kostym. Måla den grå, annars blir jag av med mitt jobb”, lyder instruktionen när han klär på sig. En annan sida föreställer trängseln när pendeltåget anländer. ”Det här är mitt tåg”, upplyser mannen. ”Det tar mig till jobbet varje dag. Man träffar många intressanta personer på tåget. Måla dem alla grå.”
Så, plötsligt, lite färg. ”Det här är mitt piller. Det är runt. Det är rosa. Det gör så att jag inte bryr mig.”
The Executive Coloring Book fick snart efterföljare. Redan året därpå sålde målarböcker för vuxna i stora upplagor. Mad-tecknaren Mort Druckers tunna Kennedy-satir JFK Coloring Book toppade New York Times-bästsäljarlista i 14 veckor 1962 och när Barbra Streisand skulle skildra brusten kärlek gjorde hon det med en väl vald metafor. I ”My colouring book” föreslår Barbra Streisand med gråtdarrig röst att den som gillar att färglägga, ”som vissa gör”, ska måla hennes ögon grå och hennes hjärta blått.
Med subversiv och ofta ironisk attityd avhandlade 1960-talstecknarna tidens debattämnen. Sex, politik och religion. Khrushchev’s Top Secret Coloring Book: Your First Red Reader drev med Sovjetledaren och livet under kommunismen, medan The John Birch Society Coloring Book förlöjligade den konspiratoriska kommunistskräcken i USA. Boken innehöll en tom sida med texten ”Hur många kommunister kan du se här? Jag kan hitta 11. Det kräver övning.”
Även hipsters fick sig en släng av sleven, innan utgivningen ebbade ut mot slutet av årtiondet.
Vill du läsa om hur vi kan bo och leva ekologiskt?
Läs Kloka hem – Sveriges första hus- och hemmagasin med eko-inriktning.
Digitalt överflöd
I tidskriften The New Republic spekulerar journalisten Laura Marsh i varför målarböcker för vuxna blev en företeelse just under tidigt 1960-tal. En bidragande orsak, konstaterar hon, var förmodligen det enkla faktum att färgkritor blev vanliga på 1930-talet. 60-talets unga vuxna var alltså den första generationen som vuxit upp med att färglägga och rita på det sättet.
Lika svårt är det att sätta fingret på varför genren gör comeback just nu. Men en inte alltför vild gissning är att det digitala överflödet spelar in. Att för hand idogt fylla i hundratals små fält är ett avbrott från snabbläddring bland nyheter och fotografier.
Och kanske är det även här, bland sociala medier, förklaringen finns till avsaknaden av titlar med politisk udd. Vår tillvaro är marinerad i åsikter och smarta poänger. Hela sajter lever på att producera och sammanställa visuella skämt. När före detta arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (m), klädd i bara t-shirt och kalsonger och med en taxvalp i famnen, fotbadar i en ugnsform är det inte en skämtteckning, utan ett faktiskt fotografi.
Det hindrar inte att det känns som att de på något vis hade det roligare på 1960-talet. Om inte annat blev de klara med sina målarböcker på en kvart, och kunde gå ut och faktiskt göra något. Till skillnad från vår tids böcker som kräver uppmärksamhet i timmar, dagar – veckor – för att bli klara.
