Maj Wechselmann: ”Jag kramar inte folk som håller på med krig”

Hittills har hon gjort 56 stycken. De allra flesta dokumentära. Listan på ämnen hon tagit sig an är imponerande – krigsindustrin, apartheid, folkmord, förtryck, kvinnliga uppror i olika delar av världen. Allt började 1969 med filmen ”Kvinnomänniska” som handlade om könsroller och förtryck. Hennes genombrott kom dock först några år in på 70-talet med ”Viggen 37 – ett militärplans historia”, som hon fick flera prestigefyllda priser för. 

Hon har därefter hållit ett snitt på en film varje år. Det är ett rasande tempo för en filmskapare.

Varför har du så bråttom?

– Det har med ekonomin att göra. De allra flesta förståndiga människor väntar tills de får finansiering. Det gör inte jag. Jag bara åker iväg och filmar.

Mina föräldrar klassades som ”100 procent judar” när de flydde hit under andra världskriget

Gaza i ett nytt perspektiv

Maj Wechselmanns senaste produktion heter ”Sanna från Nablus” och handlar om Gaza. I filmen försöker hon porträttera något hon saknar i svensk rapportering och debatt: hur Gaza-kriget påverkar människor i den svenska vardagen. Filmens Sanna föddes i Nablus i Palestina 1985 under det första palestinska upproret innan hon tillsammans med sin familj flydde till Sverige. I dag är Sanna en vanlig flerbarnsmorsa som många kan känna igen sig i. Hon tar cykeln till jobbet som pedagog för barn med läs- och skrivsvårigheter, hon fixar mellisar och kalas. Hon kan vara din granne, din kollega. Det enda som skiljer henne från majoriteten är att hon mellan förskolehämtningar och hemmabestyr tvingas följa hur stora delar av hennes släkt dödas i Israels attacker.

– Hade du klarat det? Min mamma, som var judinna, fick afasi när Hitler gick in i Ukraina, landet hon föddes i. Hon slutade prata. Sanna tvingas följa vad som händer släkten från mobilen. Hon är en av mina få idoler. 

Maj Wechselmann är stolt över filmen. Den har visats i flera svenska städer och efterföljts av diskussioner och utfrågningar. Människor har berättat att de rörts till tårar. Men när Tempo dokumentärfestival går av stapeln i Stockholm nästa vecka är det utan ”Sanna från Nablus”. Hon hoppas dock på att de internationella festivaler som tidigare har visat hennes filmer, ska nappa.

Vad är det du saknar i den svenska rapporteringen om Gaza?

– Varje kväll sitter jag framför Rapport och tänker: Nu kommer det! Men inte. Ingen rapportering. Inget om höghuset med 15 våningar som har bombats med en tusenkilosbomb. Det är ju bara att öppna mobilen så får du uppdateringar. Men inget om de 20 människorna som dödats och barnen som amputerats.

Under produktionen hann hon fundera en hel del på hur filmen skulle bli mottagen i Sverige.

– Det är ett känsligt ämne. Jag tänkte att nu kommer de anklaga mig för att vara antisemit. Men de har i så fall inte sett vad jag har sett. Jag har bott i Palestina. Dessutom: den som anklagar mig för att vara antisemit är lite väl långt ute och cyklar. Mina föräldrar klassades som ”100 procent judar” när de flydde hit under andra världskriget. 

Budskapet i centrum

Hur sammanfattar då en högproduktiv filmmakare som Maj Wechselmann sina 56 verk? Hon dröjer lite med svaret.

– Jag ska vara ärlig. Jag började göra film för att få fram ett budskap. Det var inte så filmiskt. Sen hade jag faktiskt vissa bildmässiga ambitioner också, men det är budskapet som har varit vägledande. 

Hon nämner speciellt en produktion hon är stolt över. ”Ett rättfärdigt krig – eller ett folkmord i Gulfen” är en dokumentärfilm som fungerar som bevis på hur stora delar av Iraks infrastruktur och elverk bombades sönder i ett krig som brukade rättfärdigas som skonsamt mot civila. 

– Filmen blev en vittnesbörd om hur falskt detta påstående var. Tack vare att Palme var medlare i Iran-Irak-kriget och tack vare vår neutralitet och icke-medlemskap i Nato så fick vi som enda team dokumentera de bombade elkraftverken. 

Det var enorma oljeeldade elverk som bombades, berättar hon, något som fick människor att få astmatiska problem i stora delar av Bagdad. 

– Tänk dig att hela elförsörjningen skulle bombas bort i Sverige på sex veckor. Försök föreställa dig! Detta har vi visat. Och när elen försvann, kollapsade alla reningsverk utmed floderna Tigris och Eufrat, den enda vattenkällan i Irak. En och en halv miljon dog av förgiftat vatten. 

– Och så undrar man hur IS kunde växa? Detta är pusselbiten jag saknar. En bit av världshistorien.

Filmen om Irak visades på 13 av de stora filmfestivalerna världen över. Men svenska tv-tittare fick vänta tio år efter att krigen tog slut innan TV4 visade den.

– Det sägs att vi nås av alla nyheter, men jag är tveksam. 

Själv anser hon att filmen om Irak-kriget är den viktigaste hon har gjort.

– Men jag kommer nog inte få någon verklig credit för den medan jag lever.

Finns det något du skulle vilja ha ogjort?

– Nej. 

Ytterligare ett asgarv.

– Jag tycker att jag har gjort det jag har velat.

Kan man ana ett slags raseri bakom din höga produktionstakt?

– Det har mycket med min historia att göra. 

Hon berättar att hennes pappa Bruno var i färd med att bli en “nobel affärsman” på sin onkels megastora varuhus i Wien på 20-talet. När han som lärling skickades ut till hemmasömmerskor för att hämta deras knypplade bh:ar och underkläder blev han vittne till ett obeskrivligt armod. Fadern tog stort intryck av kvinnornas levnadsvillkor och påverkades politiskt.  

– Pappa låg på gatorna på nätterna och skrev antinazistiska slagord mitt under den tyska ockupationen av Danmark. Mamma var fackföreningsorganisatör. De har påverkat mig.

Flydde genom Europa

Majs föräldrar träffades i Kanada på 20-talet, men flyttade därefter till Danmark. Innan dess hade mamman Regina som 21-årig judinna smugglats ut från gravt judefientliga Ukraina och sedan arbetat sig fram genom 20-talets lika judefientliga Europa och till sist lyckats ta sig över Atlanten. 

Hur var det då med moderns hundrädsla? Vad grundade den sig i? När Maj väl fick svaret på frågan förstod hon både mer om sin mamma och vad hon lyckats fly ifrån.

– Hundarna bussades ofta på judiska barn i Ukraina när min mamma växte upp, säger hon och fortsätter sammanbitet:

– Hon blev skambiten. 

På vilket sätt har berättelsen om din mammas flykt påverkat dig som människa?

– Jag hade väldigt mycket konflikt med min mamma som barn. Det var först när hon var död som jag upptäckte att hon måste ha varit rätt stark, hur hon kämpat sig genom Europa. Att jobba sig genom Europa som tjej, hela tiden ifrågasatt som judinna. Med minimala chanser att klara sig. Det tog mig ett långt tag att inse detta.

I filmen om Maj Wechselmanns mammas liv, ”Min mor” som finns att se på SVT Play, säger speakerrösten vid ett tillfälle: ”Mamma, du var så rädd för att både du och jag skulle dö att jag blev rädd för att leva”. 

Den meningen förvånade mig. Du känns så orädd? 

– Det där är vad du har fått för dig bara. Det är möjligt att jag har varit modig, stundtals. Men då är det för att jag har levt i lite konstiga sammanhang, med två udda föräldrar.

“Inte varit helt strategisk”

Det finns många åsikter om Maj Wechselmann. Svaret på frågan vem hon är beror mycket på vem man vänder sig till. En filmarbetare hade troligen berömt hennes enorma produktionstakt och förmåga att skildra de tunga ämnena. Vanligt förekommande ord i beskrivningar om henne är ”unik” och ”nagel i ögat”. Andra hade valt vassare epitet. ”Putin-kramare”, till exempel. 

– Jag har inte varit helt strategisk. När jag skulle ha hållit käften har jag inte gjort det. Samtidigt har jag varit för osäker på mig själv, som de flesta tjejer är. 

2017 uppstod en inflammerad diskussion på framför allt Expressens kultursida där Aftonbladets dåvarande kulturchef Åsa Linderborg kritiserades för att publicera rysk propaganda. Maj Wechselmann, som varit gästskribent på Aftonbladets kultursida, fick sig en släng av kritiken, som även handlade om vissa uppdateringar på sociala medier.  

När folk säger Putin-kramare till dig – har de rätt?

– Jag kramar inte folk som håller på med krig. Punkt. 

Vad händer inom dig när du beskylls för att försvara Putin? 

– Jag blev positivt överraskad av människorna i Sovjet 1970, men det fanns folk som till exempel författaren och journalisten Jolo som var bra mycket mer positivt inställda än jag. Jag borde ha förstått att censur får samhällen att ruttna. Det var många saker jag inte visste då.

Orden flödar ur Maj Wechselmann när hon pratar om Gaza, Irak-kriget och om världens förtryck. Nu kommer de i en mer betänksam ström. 

När ändrades din bild av landet?

– 1979, eller i början av 80-talet. Då var det tydligt att de hade sagt upp samhällskontraktet. Soporna låg bredvid tunnorna när jag var där.

Du springer ofta motströms. Vad i dig gör att du så ofta söker dig till den positionen?

– Det har med min uppväxt att göra – mina föräldrar var motströms. Jag känner mig snarare lite osjälvständig.

Ännu ett gapskratt innan hon fortsätter:

– Alla människor har väl lite av båda delarna, eller? Jag har väldigt mycket av att vilja vara till lags. Jag vill vara populär. Men så öppnar jag munnen och blir fullständigt impopulär. Jag är en fegis faktiskt.

Kan positionen kännas lite ensam?

– Ja, det har haft vissa konsekvenser. Jag är inte särskilt smart. Skriv det! Det måste du ha med i artikeln!

“Militarism är förlegat”

Nästan alla Maj Wechselmanns filmer handlar om kvinnor, barn och förtryck. En röd linje genom alla produktioner är hatet mot krig och längtan efter fred. Under en period på 80-talet sändes hennes ”fredskrönikor” i P1. 

Vår intervju äger rum under en geopolitiskt sprängfylld vecka. Trump har tagit sin hand från Europa och i utspel efter utspel börjat backa Putin i kriget mot Ukraina. Positioner förflyttas. Oro sprids. Hur bör en fredsrörelse agera nu?

– Jag tycker framför allt att det är för mycket krigshets. I mitt grannskap var det folk som inte pratade med mig efter att jag gjort filmen om Viggen. Men efter det blev det lite meningslöst ett tag med militärer. Dit ska vi igen. Militarism är förlegat. Vi måste hitta på något bättre. Vi kvinnor måste gå ihop och säga stopp. Göra som Alva Myrdal, Inger Thorsson och Ulla Edström. De höll förnuftet främst. De såg till att vi var neutrala. 

Du tror väldigt gott om kvinnor? 

– Det är min egen erfarenhet. Innan jag fick barn var jag väldigt egocentrisk. Sedan hände det något. Det är jag väldigt glad för. 

I april fyller du 83. Vad tror du att dina föräldrar skulle säga till dig i dag om de hade fått chansen?

– Pappa skulle nog fråga varför jag inte gör fler filmer: ”Du gjorde så många förut!”

Hur många filmer till blir det då?

– Det finns en dansk humorist, Robert Storm Petersen, som sagt: Det är svårt att spå – speciellt om framtiden. Men jag planerar ett par till, en om Siri von Essen och så vill jag göra färdigt filmen om Kata Dalström. Och så kanske det blir en tredje, men den får vi prata om i nästa intervju.