Sedan följer en berättelse om den provokative komikern Henry McHenry (Driver) och den världskända operasopranen Ann Desfranoux (Cotillard). De blir kära och sjunger om hur de fnyser åt resten av världen som inte ser logiken i deras kärlek. Kanske är den stormiga romansen mest orimlig för Henry, som bär på ett potent självhat och söker svaret på gåtan ”hur kan någon älska mig?”.

Låten ”We love each other so much” får ett lager av svärta i ett sångnummer som för övrigt fortsätter medan Henry ger Ann oralsex. Ja, det är ofta franskt så in i baguetten, med estetiserade cigaretter i truliga munnar som konstant inslag.

Snart får Henry och Ann barnet Annette, en liten marionettdocka av trä, och babylyckan ger ny näring åt tabloiderna. Men mörka moln lurar vid horisonten. Henrys karriär kraschar efter att sex kvinnor går ut i media och fördömer hans metoo-beteende. Eller var skandalen bara en av Anns drömmar? Regissören Leos Carax har inga problem med olika dimensioner av tvetydighet. Allt och inget är sant samtidigt i hans universum.

Carax ”Holy Motors” från 2012 — som skildrade Paris både som både dröm och mardröm — var om möjligt ännu trippigare, men ”Annnette” är också ett magnifikt mindfuck.

”Annette” filosoferar över konstens pris och omöjlig kärlek. Ibland djupsinnigt, ibland som om den mest curlade teaterungen på estetprogrammet fått obegränsade resurser.

Oavsett vilket är det ofta magiskt snyggt, och sevärt även för de som kommer att hata den. ”Annette” är redan en uppfriskande vattendelare i vår tid av automatisk konsensus.