St Sebastian är inte en skola som alla andra. Här är samtliga studenter i 20-årsåldern och homosexuella – läderklädda, feminina, sportiga, emo-sminkade – och på schemat står fördjupning i de avvikande sexualiteternas villkor och historia.
Magistern (Johan Ehn) är i 55-årsåldern och är en av de som har gjort skolan till vad den är: en trygg plats där de unga bögarna får vara så fria som hans egen generation aldrig kunde. Hans älskare är den guldlockigt vackre Charles, som svävar fram genom korridorerna och väcker både elevers och lärares uppskattning. Men ett inristat tecken på dörren till hans arbetsrum väcker Magisterns smärtsamma minnen av hur han själv som ung var den som var utsatt.
Plötsligt kan han inte längre dominera den undergivne Charles, utan börjar längta efter att ingå i samhörigheten kring Noak, Paul, Fred och ledaren Tim, som med tillgjord röst och i perfekt sammansatt klädsel skulle kunna gå över lik för att få sin vilja fram. Och vad vill Tim då? Jo, som alla elever på skolan vill: klara intagningarna till Sångtåget – det prestigefyllda uppdraget som genomförs i december varje år.
Filmen bygger på Kristofer Folkhammars roman med samma namn, men där boken kan förklara och fördjupa karaktärernas brottning med sin egen ofullkomlighet blir filmen ofta en obegriplig serie händelser, full med logiska luckor. Den mest störiga: Varför ska hopp upp på en plint vara ett kriterium för att ingå i det elitistiska Sångtåget – när sång inte är det? Men så har jag ju också bara gått i luciatåg och aldrig på pennalistiska läroverk. Konkurrensen och hierarkierna får mig att tänka på både high school-musikalserien ”Glee” och Jan Guillous ”Ondskan”.
Det finns intressanta teman i ”Magisterlekarna” – hur vår åtrå kan formas av våra trauman, hur vänskaper prövas när en får det en annan vill ha, hur lärare både står i centrum av och är helt utanför sitt sammanhang, hur en generation queers tar friheten och kärleken för given medan de äldre avundar och föraktar dem för att de inte vet hur illa det en gång var. På slutet bränner det också till ordentligt, både bildligt och bokstavligt.
Tyvärr skyms mycket av de lovande och rörande bitarna av att det helt enkelt inte är trovärdigt. Varför gör karaktärerna som de gör? Som betraktare blir det obegripligt. Ylva Forner, som står för både regin och manuset utifrån Folkhammars bok, hade kanske behövt ha en parhäst och en djävulens advokat som kunde vrida och vända på de konstnärliga besluten för att bära fram den här säregna historien.
