Magiskt om mammor och sorg

En liten mamma har gått bort och en annan liten mamma klarar inte riktigt av att både ha blivit moderlös och ha en egen flicka att vara moder åt. Hon flyr, någonstans, och lämnar dottern och pappan i huset där hon själv växte upp, huset där hennes mamma bott tills hon hamnade på hemmet och som nu står halvtomt, ekande, ruvar på sina minnen, på resterna av det som en gång var.

Den franska regissören och manusförfattaren Céline Sciamma har ända sedan debuten med ”Water lilles” 2007 skapat sin egen sorts filmiska magi, stillsamt vardaglig och tidlöst autentisk, med ett dröjande bildspråk och en frank uppriktighet i hur människor gestaltas – mång­tydiga och vanliga.

I ”Lilla mamma” adderas en dos magisk realism, en drömvärld som öppnar sig för flickan Nelly när hon i skogen söker spåren efter sin mammas barndom. Då hittar hon inte bara sin mammas gamla koja, utan också själva mamman som barn. De blir vänner och skapar, så som småflickor gör, en helt egen värld med kraft att spränga alla sorgsna bubblor.

Utan åthävor men med en unikt suggestiv kraft fångar Sciamma – med hjälp av två suveräna barnskådespelare i rollerna som de två småflickorna (Joséphine Sanz och Gabrielle Sanz) – sorg, längtan, vemod och försoning. Med perspektivet stadigt förankrat hos barnen. Det är flickornas blickar som registrerar, processar och gestaltar världen där vuxna sviktar, men ändå återvänder.

”Lilla mamma” är en koncentrerad, existentiell pärla till film.