”De oskyldiga” påminner mer om deras film ”Thelma”, en coming of age-historia om en lesbisk universitetsstudent som får telekinetiska krafter.  

Liknande magiska förmågor bubblar upp i ”De oskyldiga”, men den här gången hos små barn som är uttråkade under sommarlovet.  

I centrum står sjuåriga Ida som har fått flytta till en ny plats och är orolig för att ­sommaren kommer att bli tråkig utan kompisar. Hennes föräldrar lovar att allt kommer att bli bra, men är ­upptagna med läkarbesök för Idas storasyster Anna, som lider av en svår autism och har tappat talförmågan.

Snart träffar Ida två andra barn. Pojken Ben, som kan flytta saker med tanken, och flickan Aisha, som hittat en telepatisk väg att kommunicera med Anna. 

Barnen börjar tillsammans utforska sina förmågor. Utan vuxen inblandning får de ibland en sadistiskt ­karaktär. Inte minst hos Ben som visat ­tendenser på att vara en ­begynnande sociopat efter att han stampat ihjäl en oskyldig katt. Snart utvecklas barnens samspel till ett tyst krig.

Barnen rör sig mellan sandlådan, gården, lekplatsen, den angränsande skogen. 

Eskil Vogt har lyckats få den lilla världen som barn rör sig i att verka stor och farlig. Att gå in i ett mörkt trapphus som ­sjuåring kan framkalla ­förlamande skräck i en tid i livet när ens fantasi redan går på högvarv och Vogt lyckas fånga de känslorna. Inte minst tack vare de naturliga barn­skådespelarna, men även med ett foto som tvingar publiken att se allt ur barnens perspektiv. Det är skoningslöst att uppleva och ger tillbakablickar till barndomens grymmaste ögonblick. 

I likhet med ”Thelma” ­kräver inte de magiska krafterna ­storskaligt spektakulära ­effekter. Snarare skildrar Vogt det mest brutala våldet med ­minimalistisk kyla, vilket får ett än mer drabbande ­resultat. Ibland blir det kanske väl ned­skalat, då barnen bara stirrar på varandra, vilket gör att de tysta lekarna stundtals får en att känna som en otålig förälder vid lekplatsen. 

Magin bibehåller dock fokus och blir som en metafor för allt barn känner, tänker och gör men som deras föräldrar inte kan eller vill se. Så trots att de vuxna är relativt frånvarande i ”De oskyldiga”, finns frågan om deras ansvar kvar.