BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ofta är det fantastiska något som tränger sig in i verkligheten som vi känner den och orsakar olika grader av fasa eller förundran. Eller så förekommer det som en naturlig ingrediens i en annan värld än vår, som J.R.R. Tolkiens Midgård. Men så finns det texter som tillsynes utspelar sig i "vår" värld, där det fantastiskas närvaro accepteras av berättelsens personer utan några större friktioner.
Det är detta litterära modus som brukar kallas magisk realism. Som alla uppdelningar blir denna givetvis en grov förenkling, och termen har debatterats. Det bör inte ses som en genre, utan som ett begrepp som kan synliggöra och begripliggöra vissa aspekter hos en text.
Termen magisk realism användes först på 1920-talet av den tyska konstkritikern Franz Roh i en diskussion om post-expressionistisk bildkonst som var realistisk, men som han ansåg förmedlade det magiska i tillvaron.
I litterära sammanhang dök det upp på 1940-talet i den kubanska författaren Alejo Carpentiers förord till sin roman Riket av denna världen, som handlade om afro-kubanska slavar.
De flesta litteraturvetare som sysselsatt sig med frågan tycks ändå vara ense om att det fantastiska i dessa texter på ett betydelsefullt sätt skiljer sig från skildringen av övernaturliga element i det som brukar benämnas gotik och fantasy. Till skillnad från gotiken accepteras påträngande och skrämmande övernaturligheter som en naturlig del av tillvaron och till skillnad från i fantasy förekommer denna värld inte i något Midgård eller Narnia.
Vilka verk är det då som brukar framhållas som magisk realism? Det mest berömda verket, och enligt en del stilbildande, är den colombianska Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez Hundra år av ensamhet från 1967. Romanen skildrar den lilla isolerade byn Macondo, där människor kollektivt kan drabbas av total minnesförlust och bokstavligt stiga till himlen. Andra berömda exempel är den chilenska författaren Isabel Allendes Andarnas hus (1982) och den nigerianska författaren Ben Okris Den omättliga vägen (1991).
Dessa författare kommer alla från länder med en kolonial historia, och magisk realism har ofta beskrivits som ett postkolonialt modus. En sådan kategorisering riskerar att reducera och klumpa ihop en stor mängd litteratur som producerats utanför den västerländska, hegemoniska, kulturen.
En hel del av det som skrivits om magisk realism har mycket riktigt gränsat till det essentialistiska och exotistiska. Alejo Carpentier vill till exempel härleda magisk realism till en faktisk "magisk" kvalitet i den sydamerikanska verkligheten och hänvisar till de spanska conquistadorernas förundran när de kom dit.
I det argument som framförts om att Franz Kafkas Förvandlingen, om en man som förvandlas till insekt, inte skulle kunna betraktas som magisk realism eftersom den är för modernistisk, experimentell och ironisk, avslöjas en uppfattning om att icke-västerländsk litteratur skulle besitta mindre förmåga till självreflektion. Istället framställs den som ett kärl genom vilket muntliga berättartraditioner, myter och en "magisk" tillvaro som den Alejo Carpentier beskrev obearbetat rinner igenom.
Men i både till exempel Magical realism and the post-colonial novel av Christopher Warnes och Mimesis, genre and the post-colonial discourse av Jean-Pierre Durix menar författarna tvärtom att dessa texters ifrågasättande av gränsen mellan det naturvetenskapliga och det magiska kan förstås som ett sätt att dekonstruera den västerländska, koloniala kunskapsproduktionens hegemoni. Användandet av mytologiska, pre-koloniala, element som till exempel andebarnen, abiku, hos Ben Okri kan då läsas som ett sätt att bereda marginaliserade röster och trossystem en plats.
Gotikens övernaturliga element läses ofta som hemsökelser av såväl personliga som kollektiva trauman, som jaget eller samhället behöver fördriva för att hålla ihop. Bram Stokers vampyr Dracula tolkas till exempel ofta som en symbol både för det "hotfulla Öst", den gränsöverskridande sexualiteten och den antisemitiska nidbilden av "juden" som hotar det brittiska samhället. Det övernaturliga inom magisk realism, som ofta härrör ur marginaliserade röster, tillåts däremot samexistera med den etablerade verkligheten även om den ifrågasätter dess kunskapsanspråk.
En roman som visar att olika sätt att framställa det magiska inte nödvändigtvis behöver utesluta varandra är den amerikanska Nobelpristagaren Toni Morrisons Älskade från 1987.
I denna skär en desperat mor halsen av sitt barn för att rädda henne från slaveriet. När barnet tillsynes återvänder från de döda kan dess återkomst läsas på två sätt. Dels som den hemsökelse av slaveriets fasor, som brukar beskrivas som typisk för det som kallas "amerikansk gotik". Och dels som ett abiku-barn som påminner om de myter och kunskaper från afrikanska kulturer som delvis bevarades hos de afroamerikanska slavarna ännu på det 1800-tal som Toni Morrison skildrar.
Verk som Älskade visar att det knappast är möjligt, eller ens önskvärt, att komma fram till någon perfekt definition av vad magisk realism är eller att dra skarpa gränser mellan olika typer av texter. Det intressanta är istället att se vad det magiska, fantastiska eller övernaturliga gör med den text det träder in i.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
