BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Målet är att studera människans sanna natur, som antropologen och våldsforskaren Genovés tror ska komma fram när de sätts under press. För att garantera att pressen finns där ser han till att ta med unga, snygga människor – de ska slåss om att få till det med varandra. De har olika trosuppfattningar och bakgrunder och flera är föräldrar, så att de garanterat ska längta hem.

Bland de utvalda finns en israelisk läkare, en fransk dykare och en svensk kapten – alla kvinnor. Genovés tror att spänningar ska uppstå när kvinnorna har de viktigaste rollerna.

Vi får följa gruppen dels ­genom videoklipp från 1973, dels genom intervjuer och samtal i studio med de som finns kvar i livet. I studion finns en kopia av flotten, där de nu omkring 70 år gamla försökskaninerna – så beskriver de sig själva – visar hur de sov, åt, uträttade sina behov.

Regissören Marcus Lindeen har hittat historien och fått de medverkande att, i vissa fall för första gången, öppna sig om dessa livsomvälvande 101 dagar. Det är berättat med stor respekt för de medverkande, till och med för ”den galne vetenskapsmannen”. Santiago Genovés dog 2013, men får tala genom sin dagbok, inläst av en berättarröst. Den rösten är viktig, eftersom forskaren behöver få förklara varför han går allt längre för att få experimentet att ”fungera”, alltså bli som han vill. Han övervakar dem genom observationer och frågeformulär om bland annat vem de vill ha sex med och vem som stör dem mest ombord. När folk samarbetar för bra avslöjar han deras innersta hemligheter för resten av besättningen, när det kommer en storm låter han inte kaptenen ta fartyget i skydd utan avsätter henne. ”Straffet för myteri är döden”, säger Maria Björnstam i filmen.

Med en så fantastisk historia som experimentet med flotten är det ibland svårt att skilja ­storyn från hantverket. Men hela filmteamet – inte minst manus, regi och Simone Grau Roneys scenografi – hjälper till att bära fram en annan sanning om expeditionen som när det begav sig beskrevs som ”sexflotten”.

Det är också noterbart att historien, som beskrivs som en feministisk äventyrsdokumentär, nästan bara berättas av kvinnor. Av Acalis besättning är sex kvinnor och en man fortfarande i livet. Och kvinnorna har en hel del att berätta om forskaren som maktfullkomligt lekte med deras liv under månaderna på Atlanten – och om hur olika han behandlade dem beroende på hur snygga och hur vita de var. I nutid beskriver några av de medverkande honom som en diktator och rasist, medan en annan menar att han var den typ av man hon alltid dragits till. Oavsett vilken falang de tillhör är de ense om att han knappast var en åskådare i processen – utan att han i högsta grad försökte påverka sin ”forskning” i önskad riktning.

Marcus Lindeen är omvittnat bra på att hitta historier som ingen annan berättar. Han har tidigare jobbat med teater, radio och dokumentärfilm, hela tiden med ett nyskapande arbetssätt, och prisats bland annat för dokumentären ”Ångrarna”. Även i ”Flotten” visar han prov på nytänkande och ett imponerande driv. Att skrapa ihop finansiering för att bygga en fullskalig modell av flotten och för att samla besättningen från världens alla hörn är väldigt ambitiöst med tanke på hur skrala ekonomiska villkor dokumentärfilmen brukar ha. Och det lyfter berättandet. Helt plötsligt sitter besättningen och berättar saker för varandra som de inte berättat för någon, någonsin. Det är starkt och vackert. Och på ett sätt känns det som Santiago Genovés forskning går i mål först nu, när de medverkande konstaterar att projektet – som skulle forska kring fred och konflikthantering – var lyckat. Besättningen behöll lugnet och svetsades samman trots oerhörd yttre press.

Alldeles för många av filmerna som går upp på bio nuförtiden är förutsägbara, undermåliga och inte värda biljettpriset. ”Flotten” är ett lysande undantag.