Goro Miyazaki kan inte ha det lätt. Som son till mästeranimatören Hayao Miyazaki har det blivit hans lott att föra den hyllade Studio Ghibli-facklan vidare. Hans två tidigare filmer, ”Legender från Övärlden” (2006) och ”Uppe på vallmokullen” (2011), var en bra bit ifrån studions storverk, men bjöd ändå på vackra scenerier och hyfsat engagerande karaktärsporträtt. Och nu, efter viss pandemifördröjning, är det alltså dags för hans nästa försök att fylla skorna.
Aya blir som bebis lämnad på trappen till ett barnhem i 1990-talets England. Där växer hon upp, ovetandes om att hennes mamma är både häxa och före detta sångare i ett populärt rockband. Aya trivs bra på barnhemmet och gör allt hon kan för att inte bli vald när adopterande familjer kommer på besök. Taktiken fungerar fint ända tills ett mycket bistert par kommer förbi och tar med henne hem till sig. Det visar sig att det nya hemmet är fullt av magi och hennes adoptivföräldrar är häxa respektive demon, med stort behov av oavlönad arbetskraft.
Varför lämnades Aya på barnhemmet? Finns det en koppling mellan mamman och den nya familjen? Kommer Aya själv få lära sig häxkrafter? Här finns mycket att reda ut.
De många trådarna hinner dock aldrig nystas upp innan filmen är slut, i vad som känns som en otillfredsställande cliffhanger. Det hjälper heller inte att alla karaktärer, inklusive huvudpersonen, saknar klara motiv eller ordentlig utveckling. Aya är redan från början helt orädd och mycket beslutsam – en slags Pippi Långstrump-figur, men där den glädjefyllda anarkismen har ersatts med något surmulet egoistiskt.
Den största boven är dock animationstekniken. För första gången har studion nämligen valt att göra hela processen datorgenererad. Ghibli är dock inte Pixar och resultatet är plastiga karaktärsmodeller och ett allmänt billigt intryck, långt ifrån tidigare filmers genomarbetade känsla. Det är säkert både tids- och kostnadseffektivt, men den så omtalade Ghibli-kvaliteten bleknar. Magin är borta.
För Ghibli-magi se hellre…
”Det levande slottet” (2004)
Hattmakerskan Sofie blir förvandlad till en gammal kvinna av en häxa och flyttar in i ett slott som går runt på kycklingben. Författaren Diana Wynne Jones skrev också ”Aya och häxan”, men i pappa Hayaos händer blev resultatet här både fantasirikt och tematiskt intressant.
”Kikis expressbud” (1989)
Som en del av sin häxkurs flyttar Kiki till en främmande stad för ett års praktik. Kiki besitter all den charm som Aya saknar. Dessutom kul Sverigekoppling, då staden inspirerats av bland annat ringmuren i Visby och Gamla stan i Stockholm.
”Spirited away” (2001)
Chihiro hamnar i en slags andevärld efter att ha gått igenom en tunnel och sett sina föräldrar förvandlas till grisar. Inget ont eller gott – allt magiskt. Alla har väl sett Ghiblis breda genombrott? Tåls hur som helst att ses igen.
