Som alltid fulländat skildrat med samma känsliga, precisa, sensuella språk. Cederträdens klibbiga stammar, kroppens lätthet efter vinet, jordens ­fertila mörker, fjärilens brända vingar, apelsinblommornas ­sötma, tunga druvor och salt hud – allt är kroppsligt och förgängligt i Bouraouis universum.

Samtidigt skymtar något delvis nytt fram i berättelsen om fransyskan Michéle Aklis och hennes familj i 70-talets Algeriet efter att landet blivit självständigt från kolonialmakten Frankrike. 

Jag tror att det är den förstärkta intensiteten med vilken Nina Bouraoui beskriver Michéles Alkis tärande besatthet av sin tioåriga son Erwan, och hur de personer han dras till både blir hennes konkurrenter och objekt för hennes egna begär. De kretsar kring sonens bästa vän, pojkflickan Bruce, och hennes mamma Catherine Bousba – vars blotta existens utgör en så magnetisk, erotisk dragningskraft på Michéle att hon nästan går under. Hon hatar och älskar henne med samma desperation.

Michéles vänliga, lugna algeriska man Brahim är däremot en bifigur i periferin som kör fram och tillbaka till sin pappersfabrik och fortsätter att älska henne, trots att hon för länge sedan slutat åtrå honom.

Bouraouis berättelse får mig att tänka på den iransk-amerikanska psykoanalytikern Galit Atlas beskrivning av barnet som en förlängning av dess mor, hur gränserna mellan dem är upplösta, hur barnets kropp tillhör modern och att hon därför tror att hon har ”rätt” att göra vad hon vill med den. Det är den gränslösa, invasiva, kvävande kärleksrelationen till sin son som Michéle Alkis kämpar för att upprätthålla, men innerst inne vet att hon kommer att mista. Hon skriver i en av sina anteckningsböcker:

”Min rädsla att förlora Erwan återför mig till tragedin, vårt band är också en fråga om liv och död, vilket är osunt, jag är medveten om det. Tänk om Bruce var sänd av försynen och tvingade mig att öppna mig för det besynnerliga, att tackla en situation som skulle tvinga mig ut ur min ensamhet, ut ur melankolin? Att lyda henne?

Jag behöver ett glas vin för att tillintetgöra flick-pojken som jag just träffat.”

När jag läst klart ”Tillfredställelse” påminns jag ännu en gång om att ingen kan, på samma magnifika, rörande och våldsamt vackra sätt, skriva fram de mänskliga drifternas skoningslösa framfart som Nina Bouraoui.