Det ser ut som ett upplägg för en blodisande kriminalroman med det mänskliga psykets outgrundliga vindlingar som bärande ingrediens. Skakande, sorglig, spännande. Och ja, den är det. Också.
Men när den franska författare Marie NDiaye berättar sker inget enligt utstakade vägar. Hon utmanar sina läsare med egensinniga romaner som kryper innanför de skydd som en konventionell berättelse erbjuder, som i ”Ladivine” från 2014 där hon trollade läsarens förståelse av exakt vilken historia som berättades, ända fram till slutet. Ett knivskarpt språk, med lager av outsagda laddningar som trycker på underifrån och får de täta skildringarna av människor som söker ett sätt att leva i den här världen att vibrera av oro. I botten finns krafterna som förstör liv, rasism, sexism, kolonialism, men de får verka utan att uppenbart synas. Förödande men ogreppbara.
Det allra första som möter läsaren i ”Min är hämnden” är inte de fasansfulla morden, utan maître Susanes kliande ängslan över att denne man, Monsiuer Principaux, verkar så oerhört bekant. Kan det verkligen vara samma person som en gång i hennes barndom, när han var en tonåring, utmanade henne och knuffade hennes liv i en helt ny riktning?
Om det nu är det, varför väcker det sådan ångest i henne? Och varför reagerar hennes föräldrar, två trygga och stabila eviga omsorgspersoner ur den lägre medelklassen, med misstro, till och med avsky? Var det i själva verket ett övergrepp som begicks där, som maître Susane förträngt så djupt att det är osynligt men definierat henne sedan dess?
NDiaye berättar i distanserad tredje person, bara en sådan sak att hon låter sin huvudperson behålla sin titel, maître, romanen igenom. Men hela tiden ur maître Susanes snäva perspektiv. Vi får bara se världen så som hon ser den och allt mer framstår hon som en högst opålitlig uttolkare av skeenden.
In i berättelsen kommer barnaföderskans röst genom de förhör som maître Susane har med henne. Marilyn berättar om ett äktenskap som långsamt dränerar henne på alla livskraft, all vilja, alla känslor. Till sist, som en Medea, får barnen bli vapnet mot mannen och alla de fruktansvärda detaljerna från morden berättas, det är bitvis nästan outhärdligt.
Men lika viktigt är relationen till denne Principaux, vem han var, vilka hans familj var, vad som egentligen hände i hans pojkrum en gång i tiden för länge sedan.
Och maître Susanes hemhjälp Sharon, en papperslös immigrant som städar hennes lilla lägenhet för en väl tilltagen lön, som ett sätt att ge henne och barnen lite hjälp i deras utsatta tillstånd. Men Sharon beter sig inte som man skulle kunna förvänta sig, hon har hemligheter, och när hon börjar sitta barnvakt åt en liten flicka, dotter till maître Susanes före detta och det enda barn hon har i sitt liv, börjar saker svaja på allvar.
Flickan älskar Sharon, men så förändras hon. Blir blek och tyst, vad sker egentligen under de långa dagar då hon är i hennes vård?
Maître Susane blir allt mer jagad av alla oklarheter, allt mer förvirrad och förtvivlad och fullkomlig oförmögen att reda i trasslet, allt leder mot en kollaps, det måste braka samman.
Som en galen vetenskapsman stoppar Marie NDiaye in sin huvudperson i ett provskåp och skickar in det ena stimuli efter det andra och antecknar sedan vad som sker. Med viss kyla, men också med en passion för de underliga uttryck den mänskliga naturen kan ta sig.
Berättelsens olika lager lägger sig i olika skikt, mellan dem drar det en iskall vind, det är kusligt på ett ogreppbart sätt men också lätt absurt, skruvat, en glimt av lek.
Det är en bok att uppslukas av, just för att den inte går att dyrka upp. Maktrelationer, hämndens mekanismer, kärlekslängtan, klassklättrande och nedärvd skuld över rasismens missgärningar, allt osar fram i en mästerligt berättad, intensiv och djupt oroande roman.
