Regissören Justin Kurzels filmatisering av händelsen fokuserar på gärningsmannen före dådet. Filmen följer Nitram, en ung man på ett barns mentala nivå, baserad på den riktige Martin Bryant som misstänktes lida av schizofreni.
Nitram hamnar i trubbel och har svårt att förstå vad han gör fel. Han leker exempelvis med fyrverkerier utanför en skola och blir djupt sårad när det leder till utskällning.
Caleb Landry Jones (som vissa kanske minns från en obehaglig liten roll i Jordan Peeles ”Get out”) vann rättmätigt skådespelarpriset i Cannes för sin otroliga prestation i huvudrollen. Jones ger Nitrams ansikte en värld av gömda känslor med små medel. Han ser ofta ut att absorbera omgivningens förakt och fördömanden utan verktyg för att prata om sina känslor.
Föräldrarna är utmattade och frustrerade. En psykiatriker skriver ut antidepressiva men när Nitram erbjuds terapi verkar de inte tycka att det är någon poäng.
Nitram hittar mening i tillvaron då en äldre förmögen kvinna fattar tycke för honom och erbjuder honom boende. Tyvärr är hon naiv inför hans sjukdom och deras relation kraschar bokstavligen efter ett ogenomtänkt bilinköp. Nitrams mentala tillstånd förvärras ytterligare då han ser sin far gå igenom en personlig kris.
Snart börjar han intressera sig mer för vapen, och att införskaffa dem utan licens visar sig vara lättare än väntat.
Det finns många sätt att skildra en massaker på film. Erik Poppe gjorde det mästerligt med en enda lång tagning i sin skräckfilm om terrordådet på Utöya, ”Utöya 22 Juli”. Fotot blev en egen karaktär som följde ungdomarna under några hemska timmar, och där gärningsmannen själv nästan aldrig syns till. Samma händelse fick en mer slätstruken behandling i Paul Greengrass Netflixfilm ”22 July”.
Stundtals påminner ”Nitram” mer om Gus Van Sants ”Elephant”, baserad på Columbine-skjutningen 1999, men Justin Kurzels regi är mer återhållsam och låter nästan allt våld ske utanför bild. Ändå blev filmen kontroversiell och på vissa håll fördömd i Tasmanien, på grund av det nationella traumat.
”Nitram” levererar inga enkla svar på vad som leder till det brutala våldet. En kombination av psykisk sjukdom, brist på förståelse och sammanhang, mobbning, krossade drömmar och isolering. En skrämmande studie som går långt bortom alla ”ensam galning”-narrativ och som speglar samhällets brister av både vapenkontroll och empati.
