Humor eller smal scenkonst för den initierade?

Kollektivet Klungan har en enastående talang för att placera sig precis där de där två genrerna möts och det är en plats där saker kan bli helt oemotståndligt roliga fast utan att skämtet någonsin riktigt går att förklara: De har liksom superkonstiga frisyrer, och så har de kostym fast en är alldeles för liten och en är alldeles för stor, och så pratar de en dialekt i taget, och så …

I ”Monstrets tid” har tre av medlemmarna, Olof Wretling, Mattias Fransson och Sven Björklund brutit sig ur klungan och tillsammans med Ada Berger – som tidigare gjort bejublad teater av Liv Strömquists serier – gjort en fokuserat utflippad föreställning om ja, monster. Om monstren inom oss och de vi ser omkring oss.

Som monstren som finns inne på lill-Ica nere på hörnet och som Olof Wretlings karaktär inte längre vågar besöka mer än som hastigast just för alla monster, flera tusen i den lilla lokalen, så han lever bara på talgbollar nu, det som finns allra ytterst i affären.

Monstren som stiger ur ens strupe som ett vrål eller ett morrande när man minst anar det, just om man trodde att pågåendet i livet som en vanlig person funkar rätt fint.

Monstren som rullar in i folks hallar i form av främmande ägg som en dag plötsligt bara finns där, ingen vet var de kommer ifrån eller vad de är, men alla är skräckslagna, inklusive myndigheterna som skickar insatsstyrkor till varje drabbat hem.

Eller de rent faktiska monster som visst intagit världen och glatt mosar eller slukar äkta män medan deras änkor glatt pladdrar vidare om vilka försäkringslösningar som passar monstersituationen allra bäst – kruxet är bara att de halv inbillade monstren finns det ingen försäkring mot. De som är både på låtsas och på riktigt.

De skrämmer oss allra mest för att vi skapat dem själva.

Fantastiska på att gestalta människans eviga förmåga att ge upp just som det håller på att ske något verkligt givande

Det som blir så på samma gång roligt och rörande är hur de drar på ögonblicken, stannar i det absurda helt alldeles för länge. Och hur de plockar fram exakta och starkt tillskruvade karaktärer med kroppsdelar som självständiga varelser utan kontakt med varandra, som blir så utmejslat urballade att de blir både konst och flippade figurer och samtidigt djupt mänskliga och skrämmande lätta att identifiera sig med.

En aning småtrist blir det egentligen bara när de ska försöka göra mer traditionell satir och parodierar en tv-sändning som i hysteriskt tempo och med populistisk take tar sig an den rådande ägg-krisen, gapigt och inte så träffsäkert.

Lite handlar det om manlighet också, när tre håglösa snubbar försöka skapa content runt det jätteägg som en av dem köpt för att få det drömliv som utlovades i annonsen. Med vänner och grejer, en bärs och ett förtroligt samtal, kanske lite röj i grupp, tänk om det hade varit möjligt? Men nä.

De är de förlorade ansatsernas mästare, så tragikomiskt fantastiska på att gestalta människans eviga förmåga att ge upp just som det håller på att ske något verkligt givande. Bara lägga sig platt inför påhittade öden. Jaha. Nu blev det så här.

Däri finns kanske de verkliga monstren.