Till min väns stora besvikelse blev jag inte arg på killen för det respektlösa i att kombinera ett uppbrott med ett kokt ägg. Istället fann jag det oerhört gulligt att inte ens ett breakup kunde stoppa honom från att följa sin strikta diet. Jag blev gråtmild av anekdoten, berörd på djupet av mannens oförmåga att åsidosätta sina (ofta lite äckliga) behov.
Samma gråtmildhet drabbar mig när jag läser Gunnar Ardelius nya bok ”Ingenmansland”. I boken samlas texter som Ardelius redan publicerat på Dagens Nyheters och Expressens kultursidor med nyskrivet material. Enligt baksidestexten handlar boken om att bli man och pappa, vilket är en beskrivning jag värjer mig emot. ”Ingenmansland” ligger så pass nära Ardelius själv att erfarenheterna är svåra att generalisera och de försök som görs till mer allmänna utsagor om mansrollen är ofta obegripliga. När författaren skriver om ”ett erkännande av att dessa två sidor, kvinnlighet och manlighet, finns inuti varje människa, att vi behöver möta varandra för att få tillgång till oss själva. Möjligen är det så mannen vågar kränga av sig rustningen och vågar vara man” känns det som taget ur en föreläsning av en tom KBT-terapeut.
Det är alltså inte Ardelius analyser om maskulinitet som gör mig gråtfärdig. Texternas styrka och brännpunkt ligger istället i det blottande och självutlämnande. Det är de djupt personliga detaljerna som gör boken läsvärd men som också gör att den landar fint i den pågående kulturdebatten om författares narcissism. ”Ingenmansland” kan definitivt fungera som ett ytterligare exempel på hur självupptagen litteraturen är, men personligen har jag inga problem med litterära vittnesmål från livet i den kulturella medelklassen så länge vittnesmålen är välskrivna. Det är de oftast i Ardelius fall, även om vissa formuleringar - framför allt de som handlar om livet som nykter alkoholist - ibland blir tunga av klichéer; ”Men det fanns en väg ut, en oväntad öppning i skogen som bara kunde hittas av den som gått vilse. En ljus plats omgiven av skog som höll på att kväva sig själv”.
Expressens Helena Granström skriver i sin recension att Ardelius bok ”är så privat att den är mer eller mindre omöjlig att recensera utan att samtidigt recensera dess upphovsperson”. Det stämmer, och gäller inte minst med tanke på att Ardelius själv vidrör frågan i boken och konstaterar att han minns varenda negativ formulering någon yttrat om hans böcker och att bara namnen på recensenterna fyller honom med avsky.
De passagerna är starka i sin uppriktighet. På samma sätt som scenerna från relationen med Elin (författaren Elin Cullhed) är det. För den som gillar branschskvaller finns det också mycket att hämta. En personlig favorit är kapitlet med rubriken ”Skitfesten” som handlar om när Ardelius, tillsammans med bland annat förläggaren Gunnar Nirstedt, är på en alternativ mansseparatistisk releasefest för den svenska utgåvan av SCUM-manifest.
Under läsningen bekräftas det jag länge har haft på känn. Att män, på gott och ont, är oerhört usla på self-care. Det är som att de tänker att det mysiga och estetiskt tilltalande inte är till för dem, att det krävs en kvinna för att de ska förtjäna något utöver det absolut minst ansträngande. När Ardelius är på en jobbresa i Karlstad äter han en kebabtallrik som ”smakar ovanligt illa” till middag för att sedan gå tillbaka till hotellrummet och titta på en fotbollsmatch på teven. ”Jag sitter i kalsongerna och sms:ar med min United-vän Patrik Lundberg. McTominay har haft svårt att ta en plats i Uniteds startelva men får kanske chansen mot Magpies (…) När sms-konversationen om fotboll är över återkommer den bedövande känslan av inre ödslighet som så ofta när jag är ute och reser”.
Jag vet inte varför jag blir så berörd av de dystra vardagsskildringarna, men jag blir det. Jag blir så sugen på att packa ned en ansiktsmask och lite choklad åt Ardelius inför hans nästa jobbresa. För även om ”Ingenmansland” inte nödvändigtvis säger särskilt mycket om hur svårt det är att vara man, säger den mycket om hur svårt det verkar vara att vara Gunnar Ardelius.
