Även för en babyälskare som jag kan det nästan bli lite mycket. Även för en som jag, som tycker att moderskapets alla förvecklingar ut i politiken och kulturen och in i själen och det djuppsykologiska är sprängstoff, kan det framstå som väl massivt.

Eller så är jag bara ovan. Att det får lov att pågås så mycket kring fjuniga huvuden med spår av blod och slem och värkande, mjölkstinna bröst. Kring längtan och lycka som bryts i förtvivlan, frustration och otillräcklighet. Spruckna mellangårdar och ägglossningscykler.

Till raden av rannsakande och såriga förlossningsberättelser läggs nu två nyskrivna svenska romaner som närmar sig detta med bebisarna från två vitt skilda håll. Eller än mer, detta med moderskapet. För med några få undantag – som Torrey Peters transperspektiv på föräldraskap i nyutgivna ”Detransition baby” – handlar det om heterosexuella kvinnors förhållande till sitt eget moderskap.

Hos Lotta Lättström – slipad manusförfattare och filmare med både ”arty” kortfilmer och avsnitt till breda serier som ”30 grader i februari” bakom sig – ett jag med en längtan som äter upp resten av livet. En berättare som när berättelsen inleds ännu är ung och har tiden framför sig men redan börjat umgås med sitt framtida barn, nu när hon lever i en stadig tvåsamhet med den trygga snälla George, som dock godtar att hennes vandringslust ibland drar henne ut på äventyr också med andra trånande män. 

Jaget i Lättströms debutroman lever i den flytande, fluffiga sorts konstnärskretsar som jag fått för mig bara finns i fiktionen. Kanske finns den världen på riktigt och kanske har Lättström levt i den, för det känns mycket som en autofiktiv berättelse, nära livet, om att växa upp från sökande skitunge till vuxen kvinna mitt bland de coolaste katterna i stan.

Hon har aldrig några pengar och hon tvivlar på sig själv i varje sekund men är också Bodil Malmstens skyddsling och flyger kors och tvärs mellan New York, Paris och Los Angeles. Sköna snubbar dyker upp och försvinner, skrivandet trilskas men insisterar. Men rakt genom allt denna längtan. Efter barnet, som får namnet Ingrid och finns fast hon är ogreppbar för jaget som kunnat välja det mesta men inte detta.

Lotta Lättström skriver i en förföriskt flödande prosa som låter scener, intryck och relationer ramla fritt över boksidorna, det är lite som att bli inbjuden på en glammig och härlig mingelfest.

Den starkt subjektiva tonen är en nödvändighet för att denna berättelse ska säga just bara detta: så kan det också vara. Livet kan bli tomt när en längtar efter ett barn som inte kommer. Det är ingen naturlag, inget moraliskt imperativ, ingen självhjälpsmetod att skaffa unge, men för just detta jag är det så.

Ina Rosvalls ”Livbärarna” är en helt annan sorts berättelse. Det är en dystopisk berättelse om en framtid när människan rationaliserat bort lidandet och med det självklart också barnafödandet. Eftersom inget är så farligt, så smärtsamt och så riskfyllt för den välmående västmänniskan som att föda och att födas har man helt enkelt hittat en bättre metod. I plantagerna odlas fostren i livmoderliknande kapslar. De kallas groddar och när de är fullgångna skördas de, med noll procents dödlighet.

Men så blir berättarjaget Mirjam gravid (man får bli det, en liten stund) och upptäcker att kroppen ropar saker som hon aldrig trodde att hon skulle få höra. Rop om naturlighet och ursprung, rop som luktar blod och jord och ekar av urkvinna. Hon finner en fristad i en utbrytargrupp, en motståndsrörelse som föder i hemlighet, utan tillgång till modern sjukvård, med en jordemors praktiska kunskap som stöd och hjälp.

Det börjar som en skräckfantasi framfabulerad av biologisternas främsta fanbärare, men Ina Rosvalls suggestiva prosa visar sig bottna djupare än så. Det är trots allt inte riktigt så enkelt som effektivitetssamhället mot kvinnokropparna. Där finns fler dimensioner, även om ett tystat skrik från de där bebisarna som separerats från de där moderskropparna ekar genom romanen.

Vart landar det? Två romaner som på två sätt drar kvinnan in i sin kropp igen men inte nödvändigtvis ett led i den nykonservativa våg som yrvaket förälskat sig i gamla mamma­ideal och vill fösa kvinnorna tillbaka till hemmen igen.

Skönlitteratur är inte debattinlägg, men temperaturmätare. Inte bara på vad som sjuder i författares hjärnor utan också på samhällskroppen, den som släpper fram somliga berättelser just nu, just här.

Tydligt är att moderskapet, dess tillblivelse, form och position i vår tid, är långtifrån färdigbearbetat. Och fortfarande är det outsinligt intressant. Ingenstans syns striden om samhällets ideal så tydligt som där. Fråga bara USA:s högsta domstol.