Hans föräldrar hade båda kommit till Sverige som överlevare från Förintelsen och i Södertälje växte Göran Rosenberg upp i ett modernitetsvurmande efterkrigssamhälle präglat av välfärdsoptimism, vars invånare höll sina blickar stadigt riktade mot framtiden och förenades i sitt ointresse för det förflutna. I denna mer eller mindre medvetna glömska gick Göran Rosenbergs pappa David under. Två år senare förenade sig familjen med mammans syster – som efter kriget emigrerat till Israel – i utkanten av Tel Aviv. 

På den tiden, under det tidiga 1960-talet, betraktades Israel av många som ett slags ”jordisk, social utopi”, skriver Göran Rosenberg i essäboken ”Det förlorade landet” från 1996, som i september utkommer i en ny reviderad utgåva.

Inte minst bland svenska socialdemokrater och kooperativa folkhemsdelegationer spreds bilden av det arbetarsionistledda landet som ”en bot mot de mänsklighetens sociala sjukdomar som västerlandets reformatörer och utopister så länge och så fåfängt försökt konstruera bort”, en plats där man hittat en väg bort från egoism, materialism och kapitalism. 

För Göran Rosenberg var det unga Israel berusande. 

– Jag hade just förlorat min pappa så när mamma bestämde sig för att vi skulle börja på nytt i Israel så var jag helt med på noterna. Jag längtade efter förändring och jag var i den formbara ålder då vi kanske är som mest mottagliga.

Han tillägger:

– Nationella och nationalistiska myter som lovar samhörighet och hemhörighet och identitet och framtid, de är oerhört starka.

Det liv Göran Rosenberg förde i Israel framstod som något av en pojkdröm förlagt till de bibliska landskapen. En evig sommarkoloni under vilken det inpräntades i honom och hans jämnåriga att en mening och ett kall häftade vid deras liv – att bygga det nya judiska nationalhemmet. 

Efter bara något år i Israel, skriver han i ”Det förlorade landet”, var hans svenska knackig, hebreiskan hans första språk och Sverige en främmande värld. Han gick med hull och hår upp i den pionjäranda som genomsyrade den nybildade staten, tog till sig dess myter. Men den nya identitet han anammade kom med ”kraftiga konturer och stora tomrum, ty om det verkliga Israel visste jag naturligtvis ingenting”. 

Det skulle ta många år, och ett återvändande till Sverige, och flertalet resor fram och tillbaka mellan de båda länderna, för att hans idealiserade bild av Israel skulle börja knaka i fogarna – innan han sakta men säkert blev varse det numera begravda land ovanpå vilket det nya konstruerats.  

– Jag såg inte alls palestinierna.

Både Israel och USA är samhällen och stater grundade på en idé och på ett slags möjlighet att nyskapa ett samhälle från ingenting

Mer än sextio år har passerat sedan Göran Rosenbergs alija. När jag träffar honom i hans lägenhet i centrala Lund, där han bor tillsammans med Jayne Svenungsson, professor i systematisk teologi vid stadens universitet, har han nyligen kommit tillbaka till Sverige från en reportageresa som tagit honom till såväl Israel som USA. 

Vid sidan av ”Det förlorade landet” ska även debutverket ”Friare kan ingen vara” (1991) – ett essäreportage om USA:s idéhistoria – publiceras på nytt av Albert Bonniers förlag. När han tar emot mig har han just avslutat dagens arbete med de nya slutkapitel som ska fogas till de båda böckerna. 

– Båda Israel och USA är samhällen och stater grundade på en idé och på ett slags möjlighet att nyskapa ett samhälle från ingenting. Israel är bokstavligen nyskapat. Det åberopar sig visserligen på Bibeln, men det israeliska samhälle som finns i dag bygger inte på Bibelns samhälle. 

– Det är sant att Bibeln utspelar sig där men under hundratals år var det sju- till niohundra judar som bodde i Palestina. Så i den meningen fanns det ingenting att bygga på. Så jag kallar det ibland för två samhällen med begynnelsen i år noll.

På tåget till Lund hade jag gått in på Göran Rosenbergs konto på X, tidigare Twitter, och noterat att han delat en länk till minnesruna i en israelisk tidning. Den döde är bekant. 

I min omläsning av ”Det förlorade landet” har jag precis avslutat ett kapitel där författaren efter trettio år tar upp kontakten med sina gamla klasskamrater från skolan i Tel Aviv. Bland annat just Alexander Danzig. Han hade i många decennier levt i kibbutzen Nir Oz som under Hamas attack mot Israel brändes ner till grunden; omkring hälften av dess invånare dödades eller kidnappades. En av dem var Alexander Danzig, som av terrororganisationen fördes över gränsen till Gaza. 

Den 22 juli i år meddelade Benjamin Netanyahu på X att Göran Rosenbergs gamla klasskamrat är död. 

Under förberedelserna inför reportageresan hade han stämt träff med Danzig för att ta vid där deras sista samtal slutade. 

Nu blev det inte av. 

Beslutet att ge ut ”Det förlorade landet” på nytt, fattades alltså innan attacken den 7 oktober. Innan Israels vedergällningsattack mot Hamas och i förlängningen mot alla de människor som lever tätt packade i den ockuperade landremsan Gaza. 

Vad som gjorde boken aktuell igen var de massdemonstrationer, som som utbröt efter regeringens planerade juridiska reform som syftar till att ta ifrån landets högsta domstol makten att pröva kontroversiella lagar. 

Prostersterna som var de största i Israels historia varade från januari till oktober 2023, och lockade ut hundratusentals demonstranter på gatorna, men kom av sig efter Hamas attack den 7 oktober.  

Sedan dess har flera stora gatuprotester blossat upp, men de flesta av dessa har haft som mål att sätta press på regeringen att återbörda de gisslantagna från Hamas. Som svar på att sex ur gisslan hittades döda i en tunnel i Gaza den 1 september samlades omkring trehundra tusen israeler för att protestera mot Benjamin Netanyahu. Följande dag utlyste landets största fack en landsomfattande strejk. Den upplöstes några timmar senare av en arbetsdomstol som beordrade de strejkande att återvända till sina jobb. 

På alla de här massprotesterna som följde på regeringens reformförslag så var ockupationen osynlig som problem

Enligt Göran Rosenberg skulle den planerade juridiska reformen göra slut på de sista resterna av demokrati i Israel. 

– Skälet till att man från regeringens sida haft som ambition att ta bort konstitutionella och lagliga spärrar är att man inte vill att det ska finnas några legala hinder för att behandla palestinierna hur som helst. Det ska finnas ännu färre hinder än vad som i dag existerar. För det högernationella eller religiöst-messianska projektet går ut på att annektera och ta över Västbanken och andra palestinska områden och göra det till ett judiskt hemland.

Göran Rosenberg menar att Israel sedan tidigare inte varit en fullvärdig demokrati. I en sådan behandlas alla människor – oberoende av etnicitet, religion eller ursprung – likvärdigt. Men som han skriver i bokens nya kapitel har det ända sedan Israels grundande 1948 funnits en klyfta mellan ”självständighetsförklaringens proklamation om alla medborgares likabehandling […] och förvandlingen av den kvarvarande palestinsk-arabiska befolkningens till andra klassens medborgare”. En klyfta han menar ytterligare fördjupats av ockupationen och koloniseringen av Västbanken och Gaza efter sexdagarskriget 1967.

– På alla de här massprotesterna som följde på regeringens reformförslag så var ockupationen osynlig som problem, trots att de här frågorna är så intimt sammankopplade. Palestinska flaggor eller palestinska manifestationer var inte välkomna. Men Israel har också levt på att delvis förtränga sitt ursprung och historia, fram till denna dag. Hela 1948 är ett sår, ett tabu, i Israel. 

Under sina ungdomsår i landet var palestinierna osynliga för Göran Rosenberg och för de flesta människor runt omkring honom. Under de heta sommarmånaderna brukade han följa med sin farbror i den bil han ärvt av Göran Rosenbergs pappa till en strand norr om Tel Aviv, inte så långt från Haifa. 

Han skriver att han ”minns den särskilda stämning av glädje och förväntan som uppstod när min farbror med en cirkusdirektörs känsla för effekter meddelade namnet på utflyktsmålet”. 

Tantura var namnet. 

Många år senare skulle Göran Rosenberg förstå att på just den platsen vid vilken han upplevt dessa vackra sommardagar hade en av de över fyrahundra arabiska byar som utplånades från kartan efter kriget 1948 legat. Ännu längre skulle det dröja, fram till 2000, innan han och resten av den israeliska allmänheten fick kännedom om att över tvåhundra bybor utanför strid hade dödats av den israeliska Alexandronibrigadens 33:e bataljon. 

Om du ska försona dig med palestinierna, måste du också någonstans erkänna att ett brott har begåtts

– Jag åkte tillbaka till stranden i samband med min senaste resa till Israel. Jag hade ingen aning om att det legat en arabisk by där, jag visste ännu mindre om den fruktansvärda massakern. För något år sedan blev det än film om händelserna och i den tillfrågades några av de boende i kibbutzen som ligger där om vad de hade sagt om det satts upp ett minnesmärke för byn.

– ”Aldrig i livet”, svarade en av dem. Han menade att det skulle vara som att sätta upp en ägarskylt. Då skulle någon kunna säga, vi har rätt att bo här. Så där har vi konflikten och den är genuin. Känslan av att israeler har gjort orätt för att få bor där, den är svår för dem att anamma. Det är därför vägen till försoning nästan är omöjlig. För om du ska försona dig med palestinierna, då måste du också någonstans erkänna att ett brott har begåtts.

Det var under studentåren som Göran Rosenberg började revidera sin syn på Israel. Han var aktiv inom Vietnamrörelsen, omfamnade tillfälligtvis den trendriktiga maoismen, och under den period då, som han beskriver det, ”ockupationen efter 1967 bara accelererade” reste han runt i Israel och lärde känna oppositionella palestinier och andra politiskt aktiva studenter. 

Han fick syn på det land som genom nakban, den etniska rensningen av araber under 1948 års krig från den forna Palestinamandatet (som i sin tur följdes av de arabiska grannstaternas etniska resning på judar efter kriget), som låg begravt under den nation där han växt upp. Göran Rosenberg säger att det föranledde en av de smärtsammaste omprövningar han tvingats göra i sitt liv. 

Jag tror att väldigt få israeler i Tel Aviv vet vad som händer på Västbanken. Jag tror inte att de har en aning om det

– Allt det som du tyckte var bra, att helt plötsligt se allt mörker och alla problem som ligger förborgat i det. Och inte minst palestinierna som jag inte har sett tidigare. När hela den historien som du har trott på och levt för och gått upp i – när den visar sig vara baserad på en väldigt ideologisk och tillrättalagd historieskrivning, där allt är svart eller vitt, då lämnas man med en känsla av att ha blivit bedragen. Så mycket sådant spelar till sist in. Så det här blev en av de stora omprövningarna i ett ungt liv och det har varit med mig sedan dess. 

– Det tror jag skiljer mig från många andra judiska intellektuella, kanske i Sverige särskilt. Att jag väldigt tidigt fick en stark empati för palestinierna som jag tror att många Israelvänner inte har.

På vilket sätt då?

– Jag ingick tidigt i kretsar där det fanns palestinier och har genom åren alltid haft palestinska vänner, och framförallt har jag bevittnat vad ockupationen faktiskt innebär. Medan jag tror att de flesta israeler värjer sig för den palestinska verkligheten. Jag tror att väldigt få israeler i Tel Aviv faktiskt vet vad som händer på Västbanken. 

Hur kan det vara så?

– Dels är det väl ett slags överlevnadsstrategi. Det är lättare att inte veta. Så man skärmar av sig så gott det går. När jag nu var i Israel fick jag det bekräftat att om man tittar på israelisk tv, då ser du inte vad som händer med palestinierna i Gaza. De visar inte de bilderna helt enkelt. Jag antar att de som aktivt vill få reda på vad som sker kan söka sig fram via nätet, men de flesta israeler tittar på någon av de stora nationella kanalerna och där visas det inte.

Under några år var Göran Rosenberg en av de mest tongivande personerna inom den svenska Palestinarörelsen. Samtidigt som han gjorde karriär som journalist i Sverige, bland annat som riksdagsreporter för Ekot i P1, fortsatte han knyta kontakter med palestinska oppositionella, deltog i internationella konferenser och arbetade för en tvåstatslösning. 

Det har skapat en messianism som förlitar sig på militärt våld, och den israeliska politiken präglas av grupper som odlar en djupt rasistisk människosyn

Sitt organiserade engagemang lade han sedermera på hyllan, och den optimism han en gång kände beträffande en möjlig försoning mellan palestinier och israeler har försvunnit. Spiken i kistan blev mordet på israelis premiärminister Yitzhak Rabin 1995. Han sköts till döds av en religiös bosättare som betraktade regeringens fredsförhandlingar med PLO som ett svek mot Israel.   

– Israel har förvandlats till ett befäst fort styrt av fanatiker. Det har uppstått en märklig syntes mellan en världslig idé om att bygga det judiska hemlandet och en rent religiös idé om Israel som det förlovade landet där ingen annan har samma hemortsrätt som judarna. Det har skapat en messianism som förlitar sig på militärt våld, och den israeliska politiken präglas av grupper som odlar en djupt rasistisk människosyn. Som anser att det är väldigt stor skillnad mellan judar och palestinier. 

Göran Rosenberg säger att det finns individer och organisationer i Israel som bedriver ett ”extremt beundransvärt” arbete med att verka för fred mellan israeler och palestinier, men att dessa blir allt färre och utsätts för hot och trakasserier.

Har du själv varit tvungen att betala ett pris för den kritik som du riktat mot Israel?

– Inget pris jag inte har varit beredd att betala. Min kritik av Israel har från första stund bottnat i min judiska identitet och är inget jag kan göra avkall på. Det hindrar inte att många i den judiska världen ser mig som en förrädare eftersom deras judiska identitet är så starkt koppad till sionismen och Israel. Jag anar att det är där jag har mina värsta fiender. Efter den 7 oktober finns en växande inomjudisk konflikt som inte är att leka med.

Han säger att det som mest bekymrar honom i dag är att såväl Hamas som den israeliska regeringen saknar förmåga eller vilja att avsluta konflikten, och att en stor del av den judiska befolkningen i Israel inte ser någon annan väg än den man nu slagit in på.

– De tror inte att det går att förhandla med palestinierna, att det inte finns någon annan lösning än militärt våld.

De kan inte besegra vare sig Hamas eller Iran eller någon annan med militära medel

– Frågan om vad man kan tillåta sig att göra för att som det heter ”utplåna Hamas” ställs inte heller. Hur många oskyldiga kan du tillåta dig att döda för att döda en skyldig? Är detta en sak som är acceptabel? Finns det möjligen någon annan metod att avväpna Hamas än att bomba Gaza till stenåldern? Eller syftar kriget egentligen till att utplåna Gaza som palestinskt samhälle? I ett annat samhälle tror jag att skulle det bli en diskussion om de här frågorna. 

Vad tror du krävs för att situationen ska förändras?

– Fler israeler måste komma till insikt om att det här är en väg till självförstörelse, moraliskt, politiskt och kanske till sist också militärt. Att det inte finns någon annan utväg än en strategi för fred och försoning med palestinierna. Att allt annat är värre.

– Israel lever tyvärr fortfarande i en bubbla av militär och strategisk hybris. De tror sig militärt kunna göra saker de faktiskt inte kan göra. De kan inte besegra vare sig Hamas eller Iran eller någon annan med militära medel. De kommer heller inte att i all evighet kunna mobba palestinierna till lydnad och underkastelse. Det enda den nuvarande strategin kan föda är förtvivlan, desperation och motstånd. 

Göran Rosenberg rättar sig. ”Förödmjuka” anser han vara ett bättre ord i sammanhanget än ”mobba”. 

– Det är väldigt mycket det som Israel har gjort mot palestinierna. Man har förödmjukat dem.