Den största paradoxen i Star Wars-filmerna har varit att de uppvisat en stor uppfinningsrikedom i att porträttera olika intelligenta utomjordiska livsformer – samtidigt som representationen i fråga om genus och etnicitet har varit rena skämtet. Med få undantag har filmerna känts som att de utspelat sig för länge sedan i en galax långt borta – i begreppets sämsta bemärkelse – och har ofta beskrivits som ”pojkrumsdrömmar” och westernrullar i rymden.

Många av filmerna klarar inte ens Bechdel-testet* och de få karaktärer som varit kvinnor och rasifierade, till exempel Padmé och Lando Calrissian, har gjorts till symboliska schabloner, starkt präglade av etnicitet och kön.

Det här var de flesta, inklusive skådespelarna, medvetna om. Redan 1983 sade Carrie Fisher** som spelar prinsessan Leia, i en intervju med Rolling Stone att filmskapare hela tiden misslyckas med att porträttera kvinnor som riktiga människor, att Leia är en myt och att Star Wars-trilogin (den enda som fanns då) i stort sett var pojkfantasier. Dessutom berättade hon att många inte gillade den tjuriga Leia Organa: ”De tycker att jag är ett slags ’rymdkärring’.”

I februari publicerade Jon Greenberg inlägget ”6 sexist, racist, and generally messed up things we hope the new Star Wars films get right this time” på bloggen everydayfeminism.com, där han beskriver hur de sex första filmerna nästan fullständigt utesluter kvinnor, rasifierade och hbtq-personer. Greenbergs förhoppning var att det skulle bli åtminstone lite bättre i den nya trilogin, som inleds med The Force Awakens.

Så hur blev det då, nu när Disney och J. J. Abrams håller i rodret?

Bättre, lyckligtvis, kan jag säga efter att ha sett filmen på premiärdagen.

Och många av framstegen verkar vara genomtänkta, med vinkningar till de tidigare filmernas mer kantiga framställningar. ”Jag behöver ingen som håller mig i handen när vi springer!” ropar till exempel Rey till Finn när de flyr från stormtrupper tidigt i filmen. Den åldrande smugglaren Han Solo blir symbolen för ett gammalt, stelt mansideal som har svårt att hänga med när känslostormar blåser upp kring honom. Han är som klippt ur Susan Faludis reportagebok Ställd, en charmig och sorgsen dinosaurie. Och äntligen ser vi kvinnor som flyger X-vingar och är stormtrupper! Att världen som Motståndsrörelsen och First Order kämpar om är ett patriarkat är dock tydligt när strateger samlas för att dra upp planer för kommande strider.

J. J. Abrams lyckas även undvika de värsta etnofierade stereotyperna i The Force Awakens, och det finns inga totala kollapser liknande Jar Jar Binks, som dels utnämnts till filmhistoriens mest irriterande karaktär, dels anklagats för att vara en rasistisk karaikatyr av en rastafari. Men filmen är ändock en amerikansk blockbuster ämnad för en storpublik, och den som väntar sig något riktigt radikalt kommer förstås bli besviken. Att Abrams tagit konceptet så långt i rätt riktning är ändå imponerande.

Förändringarna, exempelvis att ingen av filmens två huvudpersoner är en vit man, skulle givetvis inte passera obemärkt. När den första filmaffischen blev offentlig kände sig tusentals män så kränkta över att John Boyega tog störst plats i bild att de skapade Twitterhashtaggen #BoycottStarWarsVII. Det pratades till och med om ”white genocide”(!) – Star Wars hade helt enkelt gått över till den ”mörka” sidan ... Det är lätt att skratta åt en sådan här sak, men att en reaktion av det här slaget uppstår är ingen slump. Jämställdhet upplevs fortfarande som hotfullt för många, även om det bara är på film.

Sammanfattningsvis är övergången från Lucas-eran till Disney/Abrams mycket välkommen. George Lucas hade inte kunnat göra en modern film som ändå är så trogen konceptet som The Force Awakens är; han saknar troligen både motivation och kompetens för det.

J. J. Abrams Star Wars är förstås inte på långa vägar en perfekt film, men jämfört med sina föregångare har den färdats parsec, och det är glädjande.