1998 släpptes albumet The shape of punk to come av hardcorebandet Refused. Det var gruppens tredje fullängdare och har utnämnts till ett av de mest stilbildande och inflytelserika albumen genom tiderna av internationella tidningar som Rolling Stone och Kerrang!. Det stoppade inte bandet från att några månader senare i ett rasande pressmeddelande förklara att ”Refused are fucking dead” och att de lägger av med omedelbar verkan. Dagens ETC fick en pratstund med sångaren Dennis Lyxzén.

Vad tänker du när du läser det där brevet från 1998?

– Jag tänker ”vilket geni som har skrivit det där brevet!”, det är nämligen jag, hahaha. Det är ju inte bra rakt igenom, men det är skrivet av en väldigt arg, ung man. Och Refused har alltid varit de stora gesternas band. Vi kan inte bara säga att vi har lagt ner, utan det ska brännas foton och folk ska dra åt helvete. Jag tycker att det är ett superkul avskedsbrev och jag är väldigt stolt över det.

The shape... fick ett svalt mottagande, men under åren som gick växte skivan och Refused blev kultförklarade. När glamrockarna från Guns N’ Roses bildade det nya bandet Velvet Revolver tackade de två band på sin första skiva: Beatles och Refused.

Det blev därför en världsnyhet när de fyra killarna från Umeå plötsligt sa att de kunde tänka sig att stå på en scen och spela musik tillsammans igen 2012.

– Vi har ju fått erbjudanden flera gånger under åren och det har aldrig känts det minsta aktuellt, men 2011 bodde alla i Umeå för första gången på tio år och då kom det på nytt. Jag hade glömt bort det när David (Sandström, trummor) ringde och sa att de andra ville köra. ”Jävlar vad sjukt”, var väl det jag tänkte då.

Jättepublik

Refused gav sig ut på världsturné och spelade på festivaler inför en publik vars storlek de tidigare aldrig varit i närheten av. Anklagelser om att bandet hade sålt sig stod som spön i backen.

– Jag har hört att jag varit en sellout sedan -95, så jag är rätt immun mot det ordet. Det är klart det var trevligt att få pengar för att spela på Coachella, men jag hade liksom aldrig gjort något om inte hjärtat finns med, säger Dennis Lyxzén idag.

Efter turnén bröt bandet igen, återföreningen var över. Men så i slutet av april i år kom nästa överraskning – Refused meddelade att de skulle göra det omöjliga och släppa en ny skiva, 17 år efter The shape of punk to come.

– Det var en fråga vi var tvungna att ställa oss: Hur fan går man vidare? Dels handlar det väl om att tro på vad man håller på med, men också om att inte vara rädd för var man kommer ifrån. Länge var Refused bara en jobbig grej som gjorde mitt liv surt, men sedan insåg man de bra sidorna.

Är du orolig för att skivan ska floppa?

– Vet du vad som händer om skivan floppar? Då gör jag en skiva till. Men nej, jag är inte speciellt orolig, vi har gjort en superbra platta. Men man vet ju hur det funkar med nostalgi, folk har levt med den här plattan i 17 år.

Oväntat samarbete

Första singeln, ”Elektra”, är redan släppt. Något överraskande produceras den av Shellback, mannen bakom Taylor Swifts senaste hits och nära kollega till hitmakaren Max Martin. En profil som kan uppfattas befinna sig rätt långt från det Refused som la av för att musikvärlden var för kommersiell.

– Det är konstiga omständigheter i livet som gör att konstiga saker händer. Det är en superkonstig grej att jobba med en snubbe som jobbar med Taylor Swift och Pink och som har skrivit någon Maroon5-låt som kan vara en av världens sämsta låtar. Men det är också en snubbe som lärt sig spela trummor till Refused och hans två favoritband är Refused och Breach.

Varför valde ni att arbeta med honom?

– Jag avskyr populism och är helt ointresserad av att han har ett telefonnummer till Adele, men han hade en grym version av Elektra och det var det som spelade någon roll.

”Sorgligt politiskt klimat”

När det begav sig var Refused lika mycket ett hardcoreband som en politisk aktivistgrupp. Djurrätt, marxism och avstånd från droger och alkohol har utgjort en tydlig linje genom bandets historia. Även om Dennis Lyxzén nu säger sig ha insett att politik mer kan liknas vid ett maratonlopp än ett sprintlopp finns aktivismen fortfarande kvar.

– Ja, det får jag nog beskriva mig som fortfarande. Politik är något man är som människa, även om dagens politik är sinnessjukt tröttsam med en liberal agenda som får sätta tonen för allt. Vi har en sosseregering som konsekvent väljer att gå åt höger, sedan har vi SD, sedan har vi högerblocket som ägnar sig åt någon slags äcklig populism. Ett ganska sorgligt politiskt klimat.

Kan det komma en politisk värld där Refused skulle säga ”okej, nu behöver vi inte kämpa längre, nu är det perfekt”?

– Grejen med att vara ett politiskt band är att det ska komma en dag då vi inte längre behövs, men nej, det tror jag inte. Vi är alldeles för konstiga människor. När revolutionen kommer kommer vi säga att ”jaaa, fast ...”