Hört det förut? Det stämmer. Ingenting är helt nytt under solen i Marius von Mayenburgs nyskrivna pjäs ”Ex”, som här får sin urpremiär på Riksteatern, i regi av dramatikern själv.
I sanningens namn är dramaturgin nästan lika gammal som de gamla grekerna. Eller i varje fall som den moderna teaterns födelse. I Sverige såg den dagens ljus med August Strindbergs svavelosande äktenskapsdramer (”Fadren”, ”Dödsdansen”), togs vidare av Ingmar Bergman (tv-dramat ”Scener ur ett äktenskap”) för att sedan landa i Lars Noréns händer (”Som löven i Vallombrosa”). För att med en blick utåt inte glömma Edward Albees ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, det teatrala äktenskapsgrälets själva epicentrum.
Teaterhistorien vimlar av borgerliga äktenskapsgräl från helvetet. Och jag brukar älska det. Men i Mayenburgs uppsättning är kvickheten inte lika snabb, syftet mer oklart. Vill han ta död på mjukismannen? Utmåla kvinnan som mammamonster? Eller bara gestalta – bitterhet?
Oavsett vad så är det svårt att sympatisera med någon av de trätande två. Han, en pretentiös och uttråkad arkitekt som numera bara får rita utrymningsvägar för parkeringshus. Hon läkare och arbetsnarkoman som sätter jobbet i första rummet.
Det yttre hotet mot kärnfamiljen består av, just det, ett barnlöst ex. Hans tidigare flickvän.
Exet får här stå för drömmen om frihet i ett klaustrofobiskt äktenskap som inte bara har lyckats dödat den sexuella lusten, utan också drömmen om Jaget. Åtminstone hos honom.
Vem kunde han ha varit om inte…? Minnet av den han en gång var blir en smärtsam påminnelse om den han nu är: en medelålders gift småbarnspappa som bytte drömmen om att rita banbrytande hus mot blöjbyten. Borta är den fria, starka och potenta mannen, nu bara en skugga av sitt forna jag.
Jo, visst är det synd om mannen i denna pjäs. Inte minst för att han har en sådan bitch till fru. En hunsad toffelhjälte är han i ett äktenskap där hon är den starkare, nästan manlig i sin framtoning. Slåss gör hon rentav.
Och varför är hon då det? Hennes anledningar är minst hundra. Exempelvis att hennes äkta hälft är en självömkande, självupptagen lögnare.
Mellan dem pågår ett krig med språket som vapen. Ord som vrids, vänds och vässas intill varje stavelse. Och ord finns det gott om. Det blir framtungt, även om här onekligen finns glimtar av komiska verbala lustmord.
Men, jag har alltså svårt att fullt ut förstå vad Marius von Mayenburg vill berätta med ”Ex”. Besjunger han mjukismannens död? Sörjer han kvinnan som madonna? Varför förekommer kvinnlig nakenhet i sammanhanget?
Uppsättningens räddning är istället skådespelarna, i sin egen kraft. Med en trio bestående av stjärnor som Helena af Sandeberg, Andreas Kundler och Emma Broomé är det svårt att misslyckas. Men de får kämpa med den tunga textmassan och jag kommer på mig att sakna den tyske Mayenburg, oborstad och kontroversiell, flitigt spelad i Sverige alltsedan braksuccén med ”Eldansikte” i början av 2000-talet. Här är han mer – svensk.
