BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
"Ace of Base-killarna stod längst fram, och hela publiken sjöng med. I varje textrad, i varje låt!"
2017 lever Lustans Lakejer och dess ledare Johan Kinde vidare, långt efter de första stapplande musikaliska stegen i Åkersberga och de där rökmaskinsindränkta dansstegen på futuristiska diskoteket 1984 i huvudstaden. Då och då dimper det ned en ny skiva. I fjol släppte sångaren Johan Kinde soloalbumet "Ett halvt sekel av sex" med en blandning av nytt material och omdanade Lustans-låtar, nu i ett slags rökig, jazz- och latinmusikinspirerad kabaret- och nattklubbsstämning.
– Göteborg har alltid varit väldigt välkomnande för Lustans. Jag minns särskilt en gång på Park Lane på 90-talet. Ace of Base-killarna stod längst fram, och hela publiken sjöng med. I varje textrad, i varje låt! Jag hade lika gärna kunnat bara låta bli att öppna munnen och låtit dem sjunga alla låtar, men det hade ju blivit lite löjligt. En fantastisk känsla, och vilket gensvar! Det har aldrig hänt vare sig innan eller efter det tillfället, minns Johan Kinde.
Han jämför med en berömd bootlegskiva från Bruce Springsteens Ullevikonserter där publiken tar över efter introt på Hungry heart. Jodå, Kinde är Springsteen-fan också och har även funnit andra anledningar till att fara till Göteborg. I flera år hade han en flickvän i staden.
Fokus på specifik skiva
På Liseberg får publiken höra en kavalkad av Lustans lakejers låtar genom åren. På Pustervik i oktober blir det större fokus på en specifik skiva. Då ansluter forne Japan-keyboardisten Richard Barbieri till bandet när de spelar hela albumet "En plats i solen", som han producerade. En skiva som släpptes för 35 år sedan och där Lustans Lakejer delvis hittade en ny färgpalett att måla musiken med.
– Våra två första album producerades ju i stort sett av kompisar till bandet. En plats i solen var första gången vi hade en riktig producent och lade ned så mycket tid i studion. Ljudmässigt var det ett stort steg. Janis Bokalders och Richard Barbieri ägnade mycket tid åt att få fram rätt ljud och stämningar ur syntharna. Då gick jag ut och spelade på Polarstudions Kiss-flipperspel istället. Alla i Lustans blev väldigt bra på det spelet. Vi var i B-studion och en trappa ned producerade Phil Collins in Abba-Fridas soloalbum i A-studion. En väldigt sympatisk man.
"En plats i solen" släpptes även i engelsk version, då under namnet Vanity Fair. Albumet släpptes dock aldrig i Storbritannien, utan endast i Japan, Portugal och några länder till.
Ser fram mot Liseberg
Johan Kinde ser fram emot Lisebergskonserten. Häromveckan bevistade han Bryan Ferrys konsert på Gröna Lund. En både surrealistisk – något Ferry själv påpekade från scenen – och befriande upplevelse.
– Lustans var ju med i Bingolotto tidigare i år. Vi fick förfrågan och det kändes ju lite underligt men sedan funderade vi en stund. Bowie har ju varit med två gånger, och Bryan Ferry och Morrissey en gång vardera. Jag tycker vi gjorde bra ifrån oss. Gamla tanter som bor i min fastighet kände igen mig från TV och kom fram efteråt och berömde. Då insåg jag vilken målgrupp Bingolotto har, säger Johan Kinde.
Surrealitisk melodifestival
För tio år sedan var Lustans Lakejer även med i Melodifestivalen. Deltävlingen hölls i Scandinavium. "Surrealistiskt men rätt kul också", sammanfattar Kinde.
– Många artister och fans är ju så sjukt insatta i allt som rör schlagerfestivalen. Det var rena hönsgården med mängder av intervjuer. Jag fick ofta frågan om vilken som är min favoritlåt från festivalens historia, och då svarade jag olika hela tiden. ABBA, Dana International. Men The Ark var ju med och gick vidare istället. Det var nog sista året som líte äldre artister kunde vara med och tävla på allvar. Nu är ju alla artister så unga. Det är nästan som "Idol".
Kanske är åldern viktigare än musiken? En plats i solen räcker inte på ålderns höst. Lustans Lakejer förefaller strunta i vilket. Istället putsar de diamanterna. Nu väntar uppdrag i Göteborg.
