Citatet är väldigt typiskt för Berlin. Inte bara för att hon är en författare som skrivit mycket om både naturen och alkoholmissbruk, utan också för hennes förmåga att se skönhet och misär samtidigt. Få dem att väga jämnt i sina texter. 2016 introducerades Berlin på svenska med boken ”Handbok för städerskor”. Den innehöll 43 av de dryga 70 noveller som Berlin skrev under sin livstid, mellan 1960 och 1980, och var något av en litterär sensation.

Här hade man upptäckt en kvinnlig dirty realist, i klass med Richard Yates och Raymond Carver.

”Blev störförälskad”

Det som var så speciellt med novellerna var inte så mycket det formmässiga, som den radikala empati som Berlin kunde frammana. I boken kunde hon skildra ett kort möte med en en apache­indian på en tvättomat, som med en darrande hand sträckte fram ett par småmynt till berättarjaget. Utan att skriva det rakt ut förstod man att att han var för abstinent för att starta maskin­en och i några enkla meningar svepte ett helt liv i ett fattigt reservat förbi.

Men hon kunde också skildra en olycklig hemmafru i en amerikansk medelklassförort, som alkoholen och ensamheten ristat sin eldskrift i, med samma ohyggliga effektivitet. Själv blev jag störtförälskad i boken och beskrev Berlin som en ”Bukowski i städrock”, en briljant stilist som får whiskyn i pappmuggen att glittra.

I dagarna publiceras ett nytt urval med 22 noveller under titeln ”Kväll i paradiset”. I samma volym ingår också hennes självbiografi ”Välkommen hem”, båda skickligt översatta av Eva Johansson. När jag läser dem är det dock något av en besvikelse. Inte så att novellerna är sämre i teknisk mening – snarare tvärtom.

För många bollar i luften

I ”Andado” får vi läsa om en fjortonårig chilenska som förförs av en förmögen änkling under en färd med häst och vagn, kort innan karossen störtar ner i en flod. Som läsare förstår vi att det är en metaforisk berättelse om hur hela den gamla världen kommer slukas i revolutionens strömvirvel. I ”La Barca de la illusion” berättar Berlin med en isande effektivitet om hur en gravid kvinna mördar sin makes knarklangare medan barnen sover på övervåningen. Som för att understryka sin hantverksskicklighet låter Berlin berättarjaget byta sin blodiga tröja efteråt mot en av makens t-shirts som det står ”Support Mental Health” på. På bara några rader får hon en brutal tragedi att övergå i ren bondkomik. Det är imponerande.

För många bollar i luften

Det märkliga är att denna hantverksskicklighet ofta blir ett problem. Om novellerna i ”Handbok för städerskor” vara raka och råa, i Charles Bukowskis anda, är de senare mera lika Raymond Carvers myllrande litterära konstruktioner. Just myllrande är ett nyckelord för emellanåt introducerar Berlin så många karaktärer att man blir vimmelkantig. I titelnovellen till exempel presenteras nästan tjugo personer på de första fyra sidorna. Det är lite som att stå framför fälldörrarna till en överfull buss i rusningstrafik – man tappar orienteringen. Som om Berlin ville säga: ”titta hur många bollar jag kan hålla i luften samtidigt”. En annan sak som jag funderar på är om det inte sups lite för lite i novellerna. I ”Handbok för städerskor” var Berlins missbruk en direktlänk till andra utkantsvarelser, men i ”Kväll i paradiset” är antalet alkoholister kraftigt reducerat. Kalla mig simpel, men jag tycker att det är mera fascinerande att läsa om människor som balanserar på avgrundens rand, än ta del av dessa eleganta vimmelbilder.

Självbiografin då? Den är något av en bagatell. I ”Välkommen hem” berättar Berlin om sitt liv genom några av de platser hon bott på. Problemet är att boken inte var färdigställd när hon dog 2004 och då hade hon inte kommit längre i sitt dramatiska liv än till 29-års ålder. Därför blir det mest solglittrande bilder från uppväxten, som visserligen är stämningsfulla – men inte så mycket mer. På de sista sidorna har Berlin börjat kröka och hamnat i en av de otaliga fylleceller hon skulle sitta i senare i livet. Som läsare får jag känslan av att berättelsen slutar just när hennes liv börjar bli intressant.