Vårby gård. Det var här det började.
Eller inte riktigt egentligen. Bandet Florence Valentin hade redan spelat ihop i fem år när det stora genombrottet kom med den Clashinspirerade hiten Pokerkväll i Vårby gård. Sångare var Love Antell som också skrev musiken och texterna.
– Några av bandmedlemmarna bodde i huset där borta. Då hängde vi mycket på krogen Lincoln. Det var kul att ta med den i låten, berättar Love Antell utanför den berömda puben.
Det har gått några år sedan dess och krogen har bytt namn och ägare flera gånger. Love har inte varit här på flera år, förra gången var det också en journalist som ville träffas just här. Nu för tiden känner han ingen som bor i Vårby, men platsen kommer han aldrig att bli av med.
– Haha, nej. Det är den platsen som har tagit störst plats i min musikkarriär. Det är lustigt hur små detaljer kan bli så förstorade, säger han.
”Ville göra modern Röda Rummet”
Numera kör Love Antell solo. Och den som lyssnar på hans låtar hittar Stockholmsreferenser och symboliska detaljer överallt. Som låten Ormberget som inleder skivan Gatorna tillhör oss där både de koppartjuvar som orsakar elavbrott i Loves ateljé i Gröndal och hemlösa får sig en hälsning.
– När jag skrev Ormberget ville jag skriva en modern variant av Strindbergs inledning av Röda Rummet. Fast min låt utgår från nyårsafton på Ormberget i Gröndal där man ser hela stan explodera i fyrverkerier, säger Love Antell medan tunnelbanan tar oss mot innerstaden.
– Ibland önskar jag att jag kunde ha små instruktionsböcker till skivorna.
Fast att skriva en låt om stadsdelen han växte upp på – Östermalm – har han aldrig lyckats med. Trots flera försök.
– Det blir bara skit. Jag har aldrig riktigt identifierat mig med Östermalm. Och det är svårt att skriva om sådant som var för länge sedan. Jag skriver om det som händer just nu i mitt liv, säger Love Antell som nu för tiden bor i Örnsberg.
Men på den nya skivan Barn av Amerika tillåter han sig att sväva ut. Love sjunger om människosmugglare, att vi alla är en del av en delad värld och om EU-migranter.
– Jag ville mer leva mig in i andra än att det bara handlar om mig, säger han samtidigt som tunnelbanan rullar in på Slussen – vårt nästa stopp.
För det är här i Slussen som -båtarna kan ta oss österut mot Loves bakgrund. Hans mamma gjorde på 70-talet resan åt andra hållet – från Finland med siktet inställt på USA.
– Men hon träffade min pappa på vägen och blev kvar. När skivan var klar slog det mig att den handlar om mig, vi är alla barn av Amerika. Mitt förhållande till Finland har präglat mig hela livet, säger Love Antell.
Trots att familjen åkte till grannlandet hela tiden ville inte mamman prata finska med Love och hans bröder. Hon kämpade hårt för att betraktas som svensk.
– Det är helt olika hur man integreras. En del finnar umgås mest med andra landsmän och håller hårt på de egna traditionerna. Andra gör som min mamma – som i stället lärde sig det svenska språket bättre än många svenskar. I och med globaliseringen tror jag att vi definierar oss själva, och andra, lite förenklat utifrån ursprung och etnicitet, säger Love.
Själv är han stolt över sin -finska bakgrund och är intresserad av att lära sig mer. Senare i år ska han vara med i tv-programmet Ei saa peittää, en av de vanligaste finska fraserna som svenskar kan på grund av -elementens varningar ”Får ej övertäckas”.
– Då ska jag åka till Finland och träffa en finsk musikartist. Jag ska översätta en finsk låt till svenska, berättar Love Antell medan vi vandrar mot Östermalms pampiga fasader.
