Spekulanter visas runt i en villa som var flådig när det begav sig. Pianot är ostämt, matsalsmöbeln och servisen är till salu (kristallkronan är det inte). Bit för bit förstår vi att de två kvinnorna som bor i huset är ett par och att de motvilligt säljer av sitt ärvda bohag för att ha råd att leva. Chela (Ana Brun) är sjuk – oklart i vad, Chiquita (Margarita Irun) ska in i fängelset för bedrägeri.
En ny husa skolas in för att kunna ta hand om Chela. Instruktionerna är precisa. Kaffekoppen ska stå här, colan ska ha is, vattnet inte. Chela trivs bäst hemma, där hon målar. Chiquita vill träffa folk och är den som vårdar relationerna till omvärlden. Men när Chiquita försvinner bakom galler söker Chela sig ut ur hemmet och börjar ompröva sitt liv. Ska hon våga drömma om en sista sommar, bildligt talat? Och vill hon ens ha tillbaka sin sambo?
Ont om äldre kvinnor
Precis som många åldrande skådespelerskor har konstaterat är det ont om filmer som kretsar kring kvinnor över 50 år – än mindre så när kvinnorna i fråga också är paraguayanska hbtq-personer. De flesta regnbågsflaggade filmer handlar om snygga brudar mellan 15 och 30 år, som oftast upptäcker sin sexualitet och vågar leva som den de är.
I ”Chelas arv” skildras i stället om en relation som verkar ha pågått i decennier, där passionen har fått ge vika för tryggheten. När Chela träffar den betydligt yngre och utlevande Angy (Ana Ivanova) väcks något i henne. Ana Brun gestaltar förälskelsen med små medel: ett girigt ögonkast när den andra tittar bort, en tonårings fåraktiga följsamhet i längtan efter att förföras, en reaktion som uteblir i ren hurra-förskräckelse när Angy antyder att hon också tänder på kvinnor.
Det är lagligt men inte självklart accepterat att vara hbtq-person i Paraguay, som är ett av de mer konservativa latinamerikanska länderna i frågan. Kanske just därför framställs Chela och Chiquita som den gamla skolans lesbiska – de är inte öppna med vilka de är, men omger sig med ett kompisgäng med andra homosexuella kvinnor, från 30- till 80-årsåldern.
Precis som berättartempot är de tekniska bitarna i filmen också väldigt lugna och lämnar plats för berättelsen. Fotot ligger ofta kvar i en vinkel (gärna en bilförare filmad snett bakifrån) under en hel scen, vilket tar ett tag att vänja sig vid – till en början är det mest enerverande eftersom man undrar hur de andra karaktärerna reagerar.
Lyckas bra med tonen
Manusförfattaren och regissören Marcelo Martinessi gör med ”Chelas arv” sin långfilmsdebut. Han lyckas bra med tonen och får ut topprestationer av skådisarna, inte minst Ana Brun, som prisades som bästa skådespelerska på Berlins filmfestival. Men Martinessi hoppar över ett av de viktigaste stegen i manusförfattandet – att förklara varför vi ska bry oss om huvudpersonen. Först en timme in visar han nog om Chelas drivkrafter för att få mig att känna med henne. Detsamma gäller de andra huvudkaraktärerna: deras motiv är höljda i dunkel, vilket är synd.
Det är ändå en mycket lovande debut, som vunnit uppskattning av många kritiker. Som en även i övrigt nöjd brittisk recensent formulerade det: ”Det här är definitivt den bästa filmen om ett åldrande paraguayanskt lesbiskt par du kommer att se i år.” Och så är det nog.
