BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På kulturcentret KAOS Network i Leimert Park diskuteras helt andra filmer. Där pekar filmskaparna Alile Sharon Larkin, Barbara McCullough och Ben Caldwell på den sistnämndes svartvita fotografier från filmproduktioner i början av 1970-talet. Det var då L.A. Rebellion, filmrörelsen som alla tre är med i, formades av studenter vid universitetet UCLA. De befann sig bara några kilometer från Hollywood men gjorde andra sorters filmer som rymde andra erfarenheter. Filmerna handlar alla om svarta människors liv i USA, om deras historia och sociala situation.
Hur blev ni L.A. Rebellion?
– Ingen av oss tänkte på oss som en grupp med namnet L.A. Rebellion, säger Barbara McCullough, som sedan studietiden främst jobbat med specialeffekter och undervisat på universitet.
– Namnet var en titel på en utställning om oss som visades först senare.
Snarare än en organiserad rörelse var L.A. Rebellion en grupp studenter som deltog i varandras filmproduktioner och lärde av varandra.
– Det krävdes fem personer för att förverkliga en filmdröm. Vi var 20 personer så det gick alltid att räkna med att tillräckligt många dök upp, säger Ben Caldwell, som idag driver KAOS Network.
– Det handlade också om hur vi undervisades. Vi lärde oss att medverka i alla olika delar av produktionen, från ljus till att dra el eller regissera, säger Alile Sharon Larkin, som parallellt med sitt filmskapande också arbetat på grundskolor. Hon riktar sig mot Ben Caldwell och fortsätter:
– För mig var ni mina lärare.
”Som jazzmusikerna”
Ben Caldwell tillhör den första generationen L.A. Rebellion-filmare på UCLA. Vissa av de äldre studenterna blev som mentorer för de yngre när de började.
– När vi arbetade med de där filmerna började jag fundera på hur det egentligen funkade när vi jobbade ihop, säger Ben Caldwell och blickar mot de svartvita fotografierna från filmproduktionerna igen.
– Jag tittade på jazzmusikerna och tänkte att vi gör ju som dem, vårt kollektiva arbetssätt är likadant.
De flesta L.A. Rebellion-filmer är socialrealistiska och visar ett samhälle som är djupt rasistiskt. Ett känt exempel är Charles Burnetts Killer of Sheep, som för tankarna mot italiensk neorealism. Men filmerna har en till dimension, något spirituellt och mytiskt, som pekar mot det som rör sig bortom det konkreta.
Diskuterade ni den dimensionen mycket under arbetet med filmerna?
– Det var ett nödvändigt sätt för oss att se saker på. Att se något annat, något bortom den trånga, vita världen, säger Alile Sharon Larkin.
Utspridd publik
Ben Caldwell berättar att filmer med magisk realism varit en stor inspirationskälla, och nämner chilenske filmskaparen Alejandro Jodorowsky och ryske Andrej Tarkovskijs Solaris som viktiga. Sedan pratar han om Ingmar Bergman. Ben Caldwell influerades av hur han skapade bilder och sedan lät berättelsen äga rum i bilderna, istället för att låta en dialogbaserad handling styra filmen, alltså såsom många Hollywoodfilmer fungerar.
Hur ser framtiden ut för er och för L.A. Rebellion?
Alile Sharon Larkin återger ett samtal med L.A. Rebellion-regissören Haile Gerima:
– Han sa en gång till mig att vi inte riktigt förstår att det finns så många människor som älskar och respekterar våra verk, för vi är så nära Hollywood.
Egen sektion på Cinemafrika
L.A. Rebellion har alltså hela tiden haft en publik, om än utspridd. När LA Rebellion-filmen Daughters of the Dust av Julie Dash nämndes som en av inspirationskällorna bakom den visuella delen av Beyoncés album Lemonade fick en ännu större publik upp ögonen för filmrörelsen. Denna vecka har festivalen Cinemafrica i Stockholm en L.A. Rebellion-sektion.
Barbara McCullough och Alile Sharon Larkin har nyligen slutat undervisa för att ägna sig helt åt filmandet.
– När vi gjorde filmerna kände jag att jag inte hade något val, det var något jag behövde göra. Och nu finns det människor som uppskattar det, vilket ju är fantastiskt, säger Barbara McCullough.
