– Det var enda gången jag stickade i tystnad. Annars tittar jag alltid på film eller lyssnar på en podcast, eller pratar med någon. Men under den tiden stickade jag för att lugna ned mig, i tystnad.

Under månaderna efter att makens lögner uppdagats ägnade sig Napoleoni åt att sticka, försöka lista ut hur hon skulle klara sig ekonomiskt och att skriva. Resultatet av hennes skrivande, boken ”Att sticka för livet”, är en kombination av en personligt hållen berättelse om sveket från maken och en historia om stickning som en livsnödvändighet, och som en protestakt mot allt från merkantilismen till kapitalismen.

En ny skrivepok

I de delar av boken som spårar stickningens historia som protestakt är det inte svårt att känna igen Napoleonis penna. Hon har gjort sig känd som en forskare och journalist som undersöker finansiering av terrorgrupper – att skriva om sitt eget liv och sorger är dock nytt för henne, och hon tror att det kommer att påverka hur hon skriver i framtiden.

– Egentligen vill jag att min nästa bok ska handla om skidåkning. Det finns tre saker jag kan – sticka, skriva och åka skidor. Men ingen verkar särskilt intresserad av skidåkning, så jag kanske skriver någonting om demokratins slut och återvänder till ett deppigt ämne.

– Oavsett vilket kommer min nästa bok att ha en mindre allvarlig ton. Människor vill inte läsa supermörka böcker, de behöver hopp. Om vi verkligen tittar på verkligheten så tror jag att det här är den värsta tidsperioden på mycket länge, mycket värre än mellankrigstiden. Många säger att det är som om 1930-talet upprepades, men jag tycker att det här är sämre. Människor är så vilsna.

Underskattad protestakt

I boken följer Loretta Napoleoni stickningens historia, från att den använts för att producera fiskenät till amerikanska kvinnors stickande för att göra sig oberoende av sina brittiska kolonisatörer. Dagens proteststickning ser Napoleoni som en både underskattad och underrapporterad rörelse.

– Jag hade inte förstått hur stort det är med proteststickning, jag tycker aldrig att jag läser om det i media, det är som en tyst protest i hela världen. Jag tror att proteststickning är den mest globala och ihållande protesten som finns just nu och den tar upp vår tids viktigaste frågor, som klimatet. Det här är en rörelse vi verkligen borde titta närmare på, den är tyst och icke-våldsam och den kräver engagemang – det tar tid att sticka!

Tror du att proteststickningen underskattas för att folk tycker att den är ”trevlig”?

– Det är mycket möjligt, det finns en bild av att någonting trevligt och fint inte kan vara politiskt.

Det är inte första gången som stickning underskattas, menar Loretta Napoleoni.

– Stickning utfördes av arbetarklassen, framförallt av arbetarklasskvinnor, det är hantverkens proletariat. Amerikanska kvinnors stickande var en stor skäl till att de kunde bojkotta brittiska textilier, men trots det fick de ingen rösträtt. Samtidigt blev stickningen ett sätt att komma runt reglerna i puritanska USA. Kvinnor fick inte bedriva handel, men alla ville ha stickade kläder – så de fick sälja sina stickningar. På det sättet hade de mer frihet än överklasskvinnorna.

Vad har varit politiskt viktigast med ­stickning?

– Kvinnor har i många sammanhang varit nästan som leksaker som inte tillåtits göra någonting. Som jag ser det har stickandet varit ett redskap för att delta i samhället. Det gäller även europeiska kvinnor som under första och andra världskriget deltog genom att sticka strumpor och kläder – någonting det inte fanns tillräckligt av – till sina nära och kära vid frontlinjen.

”Arbetarklassen mer intressant”

Idag mår Loretta Napoleoni förhållandevis bra, säger hon. Efter att ha sålt huset hon delade med maken i USA har hon kunnat köpa en lägenhet som han kan bo i och en som han kan hyra ut – men båda står i sonens namn. Själv har hon ingen fast bostad för tillfället.

– Jag är inne i en övergångsperiod. I april i år gav jag mig själv ett år för att bestämma var jag ville bo, så jag har några månader kvar på mig. Men jag tror inte att det blir i USA.

Men det har tagit tid att återhämta sig psykiskt, berättar hon.

– Jag är inte hundra procent. När någonting händer som skakar en på det här sättet tror jag att det nästan är som att drabbas av ptsd (posttraumatiskt stressyndrom, reds anm.).

Förutom att hennes förhållande kraschade förlorade Loretta Napoleoni även flera vänner.

– Några av vännerna jag hade var inte riktiga vänner. Rika människor är bara intresserade av att göra samma saker och får panik av tanken på att de ska bli av med sina pengar. När jag förlorade mina pengar var det som om jag hade fått pesten. Men jag har ändå alltid tyckt att arbetarklassen är mer intressant, de har mer att berätta och är mycket mer generösa. För arbetarklassen krävs en annan sorts kreativitet för att få det att gå ihop – det är så verkligheten ser ut.

Loretta Napoleoni om...

Vad hon stickar nu:

– Just nu stickar jag många mössor, då behövs inga långa stickor som jag inte får ta med mig på flygplan. Mössan jag jobbar på nu tänker jag att jag ska ha när jag åker längdskidor.

Stickning som självbehandlingsmetod:

– Under tiden när jag skrev boken stickade jag mycket, det lugnade ner mig och var en av få saker jag kunde koncentrera mig på. Jag har också reumatism, stickning är bra för att hålla igång fingrarna. Det finns mycket som stickning är bra för.

Stickning för klimatet:

– Proteststickningsrörelsen tog upp klimatkrisen väldigt tidigt. Det är så klart enkelt att koppla sin protest till naturproblem när man stickar någonting som ska viras runt ett träd eller någonting annat utomhus. Men det finns också grupper som stickar naturbilder över bilder på miljöer som förstörts av gruvor, på sätt som är väldigt visuellt mäktigt.