Malmöfotografen Anna Strand tog i veckan emot Svenska fotobokspriset och en check på 60 000 kronor. Den prisade boken Nagoya Notebook är liten till formatet. Innanför omslaget, som är gjort av ett brunt papper som normalt används för efterbeställning av bilder, finns en serie svartvita foton med korta och underfundiga bildtexter.

En del av bilderna har Anna Strand tagit själv. Bland dem finns bilder på de bärfisar som invaderade hennes bostad och ateljé när hon var i Japan som stipendiat.

De fanns överallt omkring mig och eftersom jag inte kunde besegra dem tyckte jag att det var lika bra att i stället försöka inkludera dem i mitt projekt, förklarar hon.

Många av bilderna i boken har en historia som Anna Strand bara delvis känner till. Det är en samling familjefoton som hon hittade i en papplåda på en japansk loppmarknad. 

Anna Strand är fotograf men använder sig av saker hon hittar i sitt skapande. Hon var därför på marknaden på jakt efter något som kunde trigga i gång hennes fantasi, och det hon sökte behövde inte vara just fotografier. När hon började bläddra genom en samling bilder och negativ som låg i en låda så kände hon att fyndet var gjort och hon köpte hela lådan för motsvarande 300 svenska kronor.

Privatbilder från 1930-talet

Med japansk tolkhjälp har hon utifrån de textfragment som finns lyckats att få fram att bilderna bör vara tagna av två män i den japanska staden Nagoya under 1930-talet. Det är vanliga privatbilder, som bitvis har fläckats av många års omild behandling. Fotografernas hela namn gick inte att utläsa.

I boken har Anna Strand publicerat en del av dessa bilder, blandat med bilder hon själv har tagit. En del av bilderna har försetts med korta bildtexter som illustrerar det som är Anna Strands egentliga tema, att som fotograf försöka ringa in vad fotografiet egentligen står för och vad det gör med oss i våra liv.

Hon har behandlat de inlånade äldre bilderna med varsamhet.

– Kvinnan som sålde dem på loppmarknaden hade ingen egen relation till dem, så hade inte jag köpt dem så är det troligt att de hade hamnat på soptippen. På så sätt har jag inte dåligt samvete för att jag har använt mig av dem. Jag har också varit noga med att behandla dem på ett värdigt sätt, av respekt för de människor som är porträtterade i dem, säger hon.

Lång väg till konstnärskap

Anna Strand har, likt de bilder hon nu har använt sig av, vandrat en lång väg mot det konstnärskap hon har som sitt arbete. Hon växte upp i ett arbetarhem i Dalby utanför Lund och började intressera sig för foto under högstadiet och gymnasietiden. När hon som nybliven student reste runt i USA så väcktes drömmen om att bli dokumentärfotograf.

– Att bli konstnär var inget jag någonsin tänkte mig. Det var när jag var elev på Fotohögskolan som jag insåg att jag arbetade med bilderna på ett annat sätt än en dokumentärfotograf gör, förklarar hon.

I dag arbetar Anna Strand halvtid med sina egna projekt och ägnar resten av tiden åt att undervisa på Akademin Valands konsthögskola i Göteborg. Lärarjobbet ger henne en inkomst och ett sammanhang att verka i. Hon har en ateljé i lokaler som hon delar med åtta andra konstnärer på Sorgenfri i Malmö. Det är billiga lokaler med mycket yta där Anna Strand tillbringar en stor del av sin arbetstid.

– Jag kommer ofta dit vid åtta, nio på morgonen och stannar till fyra, fem. Under den tiden arbetar jag med att enligt en plan jag har gjort undersöka olika idéer till projekt. Att få mitt konstnärskap att likna ett vanligt arbete är viktigt för mig. Det gör att jag känner att det är legitimt för mig att jobba med det, säger hon.