För att förstå människan måste vi också förstå lögnen. Det ansåg i varje fall både greker och kristna.
I paradiset lurade ”lögnens fader”, djävulen, människan att synda, kyrkofadern Augustinus fördömde lögnen i två böcker, och Dante placerade lögnhalsarna i stenstaden Malebolge i helvetets åttonde krets, där de nakna piskades bakifrån av behornade demoner.
De sekulära grekerna såg mer flexibelt på osanning. Platon ansåg exempelvis att harmoniska samhällen måste byggas på myter som låter medborgarna förstå sin plats i hierarkin, men samtidigt får dem att känna gemenskap.
Moderna människor slits fortfarande mellan kristen ambition och grekisk pragmatism. Vi ser lögnen som något fult, men psykologisk forskning har visat att vi ljuger tre gånger var tionde minut, samt att vita lögner som ökar konsensus – exempelvis att mildra sin politiska åsikt i en middagsdiskussion – stärker den sociala sammanhållningen.
Precis som grekerna tror vi på ”vita” lögner, som kan göra livet lättare.
Men finns det sanningar som bör avslöjas oavsett sociala konsekvenser?
Denna fråga ställs i Simon Stones regidebut Dottern, fritt överförd till nutid från hans hyllade teateruppsättning av Henrik Ibsens pjäs Vildanden.
I filmen återvänder framgångsrike dysterkvisten Christian från New York till uppväxtorten i Australien för att bevittna pappa Henrys giftermål med sin betydligt yngre barnflicka. Christian, som gav sig av när modern tog sitt liv, bär fortfarande på agg gentemot pappan för en otrohetsaffär under moderns sjukdom. Men efter att ha separerat från sin fru har han tagit tag i sin alkoholism och vill hålla sig i skinnet.
Christian stöter även på barndomsvännen Oliver som länge arbetat på Henrys numera nedlagda stålverk, och som lever ett enkelt men lyckligt liv med sin fru och deras begåvade dotter Hedvig. Hos dem bor även Olivers vimsige pappa Walter, som i ett hemmasnickrat minizoo tar hand om en vildand som Henry skjutit ned. Det visar sig snart att det inte är första gången som Walter städar upp efter Henry.
Det är inte bara i bergen runt det lilla samhället som dimman ligger tät, och ju längre Christian stannar, desto fler hemligheter träder fram.
Hur vänskaplig är relationen mellan de båda familjerna? Är Olivers simpla tillvaro verkligen lycklig? Varför satt Walter i fängelse? Varför är Hedvigs pojkvän så disträ? Ja, till och med vildanden – som förlorat sin flygförmåga och bor i en fejkskog – verkar leva i förnekelse.
Christian äcklas av alla livslögner; det var ju sådana som fick honom att resa iväg från första början. Samtidigt är det lätt för utomstående att gräva fram sanningar till ytan, när han själv inte planerar stanna kvar och leva i dess efterskalv.
Filmen påminner om två andra subtila dramer om hemligheter, klass och försoning i anglosaxiska småstäder: Jindabyne (2006), där Simon Stone medverkade som skådespelare, och Atom Egoyans mästerverk Ljuva morgondag (1997). (Och precis som i den senare kopplas en ung flickas öde till en saga – i det fallet Råttfångaren i Hameln, här till den om en skadeskjuten and.)
Som dramatiker har Simon Stone fått brottas med problematiken att gestalta större samhällsfrågor genom ett fåtal karaktärer. Det behövs ett tvärsnitt, vilket gör att filmer som vill gestalta klassrelationer ofta utspelar sig just på mindre orter, där det är mer naturligt att umgås över klassgränserna.
Stone planterar skickligt frön som under filmens gång växer till träd som kastar stora, svarta skuggor. Men filmen är för den skull inte en lång väntan på upplösningen, utan en vacker och mångbottnad berättelse om hur vi förställer oss för varandra – och kanske för oss själva. Ensemblen är riktigt bra, och starkast presterar Paul Schneider som den mulne utbölingen och stjärnskottet Odessa Young som den smarta, sexuellt uppvaknande tonåringen Hedvig.
Precis som Henrik Ibsen vågar Simon Stone lita på publiken att dra sina egna slutsatser. När Hedvig ber sin farfar Walter om råd antyder att det gäller i parrelationer som i Platons idealsamhälle – nämligen att all mänsklig samvaro bygger på myter om lycklig samhörighet, i det här fallet den om obruten kärlek. ”Alla har en sådan här historia”, säger han. ”Den är gammal som kullarna.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
