Och visar ofrivilligt upp precis vad filmen vill komma åt: Skogsindustrin har lurat oss att tro att vi lever i ett skogsland.
Det är inte sant.
Om han gått ur bilen, gått lite längre in än bara dom 50 meter från vägen som lämnats som skärm, hade han fått en annan bild.
Så gott som samtliga träd i Sverige är tonåringar. Medelålders träd försvinner i snabb takt, åldringarna är så gott som helt utplånade.
En gran kan bli 10 000 år.
Det finns en sån gran kvar i hela världen. Den står ensam uppe på ett fjäll i Sverige, på hemlig ort, och kallas av biologerna för Old Tjikko.
Långa drönaråkningar över skogslandskap har filmats förr, Attenboroughs vackra engelska röst brukar ledsaga en över rullande åsar och dalar av grönt.
Vi har en gammal dröm om att flyga som fåglar över skogen.
Kerstin Ekman har skrivit fint om det, ett forntida Europa där urskogen bredde ut sej, trädkronor som ett täcke, högt över marken.
Sen högg man ner skogen. Då, skriver hon, byggdes katedraler som tröst, för att återge oss känslan av att vara omsluten av nånting som var större, äldre och mäktigare än oss själva.
Den här filmen inleds med samma drönaråkning, men plötsligt blir det fel på dom drömska bilderna, stora hål i naturfilmen.
Kalhyggen som inte längre kallas kalhyggen, eftersom man sparat några få träd här och var. Uppifrån ser man hur löjligt lite det är frågan om.
Hur stora hyggena är.
Sverige är ett vattenkammat land, skogsmaskiner har lagt den uppbrutna skogsmarken i raka fåror.
Nere på marken kan man ofta konstatera att alla träd i ett skogsparti är exakt lika höga, exakt lika gamla. Antingen bara gran, eller bara tall. Ju längre norrut man åker desto tydligare.
Vi bor i ett plantage.
En stor skillnad mellan skog och plantage är att plantagen saknar biologisk mångfald. Mångfald är inte bara ett gulligt ord utan en förutsättning för att naturen ska klara påfrestningar som stormar, torka och sjukdomar.
Filmen dyker ner bland träden och möter människor där, inspektörer från länsstyrelsen som kollar att inga oersättliga naturvärden försvinner i planerade avverkningar, men som bara hinner fyra procent.
Renskötare som vintertid mer och mer måste förlita sej på sydsvenskt kraftfoder för att klara renarna.
Värmländskor med häst som brukar skogen på ett sätt som kan fortsätta generation efter generation.
Vilket inte dagens moderna skogsbruk kan. Det har uppstått en flaskhals, med massa unga ännu ej avverkningsklara träd. Under tiden ger man sej nu på dom sista naturskogarna. Man skjuter upp virkesbristen.
Man har börjat ta av skogens kapital, inte bara av räntan. Om man ska uttrycka sej så att till och med en ekonom förstår.
Centern har drivit på för att sänka åldern för avverkningsbar skog ännu mer. Dom kallar det en frihetsreform.
Fossiljättarna, Preem och co, vill tanka bilarna med skog.
Klimatet ni vet.
”För varje träd vi tar planterar vi två nya” deklarerar dom stolt.
Det är bara det att det tar 60 år innan träden är uppe i samma kolinlagringskapacitet som trädet man fällde hade.
Är det tid vi har?
Filmen igenom hörs röster från skogen, ett äldre jämtländskt par står och tittar ut över ett hygge och säjer ”Man måste ju vara flera hundra för att kunna protestera mot det här, nu är det bara vi kvar.”
På 70-talet fanns folk kvar i skogarna i norr, folk som kunde protestera och stoppa kalhyggen och besprutning med hormoslyr.
Nu finns knappt nån där som ser hur det egentligen ligger till.
Po Tidholm pratar om hur det känns att vara kvar där uppe i norr, när allt det som byggde Sverige, skogen och människorna, nu försvinner.
Det fanns ett kontrakt, folk slet ut sej och stockarna ur skogen, för det fick man ett samhälle, med skolor och vårdcentraler.
Nu är dom nedlagda, kontraktet är brutet, men pengarna och virket fortsätter flöda söderut, nästan automatiskt, dom flesta skogsarbetare är bortrationaliserade.
För få människor är där och ser vad som händer.
Därför kan skogsindustrin påstå att Sverige är grönare än nånsin.
Och vi går på det.
