När Ulrike Herrmann skrev ”Kapitalismens slut” räknade hon kallt med att den skulle ratas av både förlagen och läsarna. Vem skulle vilja läsa om brittisk krigsekonomi? Istället hände motsatsen: Boken blev en radikal bästsäljare som klamrade sig fast på de tyska topplistorna i nästan ett år.
Men det mest förvånande är alla företag som hört av sig i hemlandet – chefer i dyra kostymer, som bokar henne till möten och föreläsningar. Trots att hon pratar om det företag brukar hata: Nedväxt.
– De undrar på något sätt vad plan B kan vara. De är nyfikna på min idé. Med det sagt är det inte säkert att de är övertygade om att jag har rätt … säger hon och ler.
Det är mitt under den stimmiga Bokmässan i Göteborg, men Ulrike Herrmanns verkar inte påverkas. I sin blommiga kjol och pedagogiska anslag påminner hon om den typ av magnetiska lärare som lyckas göra sina elever intresserade, oavsett ämne.
– Nej, jag undervisar inte, men i Tyskland säger de samma sak: Att jag förklarar bra.
Magiskt tänkande
Idén i ”Kapitalismens slut” innebär inget mindre än en lösning på klimatkrisen. Planen är radikal, men måste planeras väl från statligt håll.
Den gröna tillväxt som företagare och politiker gärna pratar om är en omöjlig utopi, menar Ulrike Herrmann. Istället behöver vi övergå i grön nedväxt. Förebilden hittar hon i den brittiska krigsekonomin från och med 1939.
– Jag förväntar mig inte att någon kommer att anta den direkt. Men jag är säker på att det kommer att bli så här ändå, tids nog, säger hon lugnt.
Det är ingen vild gissning att Ulrike Herrmanns tankar varit lättare att avfärda om hon svingade dem som vänstertänkare eller klimataktivist. Men när Ulrike Herrmann säger att kapitalismen måste dö gör hon det inte från ett slentrianmässigt tillväxtkritiskt håll, utan med sin djupa kunskap som ekonomijournalist i ryggen.
En slags tysk Andreas Cervenka, om man så vill.
Välartikulerat ägnar hon en stor del av boken åt att förklara hur kapitalismen uppståt och hur den kommit med stora framsteg – bland annat kraftigt ökad levnadsstandard och demokrati.
Problemet med kapitalismen är bara att den skapat en akut klimatkris – och att den utan ständig tillväxt kommer att kollapsa i kaos.
Du tror inte på grön tillväxt. Varför?
– Grön tillväxt låter som en trevlig idé, men är magiskt tänkande. Det kommer inte att vara genomförbar eftersom den gröna energin helt enkelt inte kommer att räcka till för att upprätthålla oändlig tillväxt. Jag menar, det är en väldigt konstig idé att tro att man kan växa i det oändliga på en planet med ändliga resurser. Hur skulle det gå ihop?
Varning för diktator
Just kapitalismens krav på tillväxt är Ulrike Herrmanns springande punkt. Det är dessutom en detalj som tillväxtkritiker gärna bortser ifrån, noterar hon i boken.
Vad skulle hända om vi började krympa kapitalismen?
– Vi hade just det största experimentet i ekonomisk historia, under covid. Inom några dagar minskade både konsumtionen och produktionen mycket kraftigt globalt. Hela ekonomin haltade. Och vet du vad som hände? Ingen sa, ”Åh, vad underbart! Nu har vi skyddat klimatet!”. Alla fick panik och undrade var de skulle få sina inkomster ifrån.
Enligt Ulrike Herrmann var paniken dessutom helt berättigad.
– Vi kan inte bara tillåta kapitalismen att kollapsa. För när folk blir arbetslösa och inte ser något hopp, då tenderar de att rösta på högersidans diktatorer. Det vet tyskar, för det var vad de gjorde 1933. Vi får aldrig någonsin riskera demokratin.
Du skriver att den så kallade ”salamitaktiken” aldrig skulle fungera – att krympa ekonomin någon procent i taget, skiva för skiva, så att ingen märker att salamin blir kortare. Varför är det en dålig idé?
– Alla vet att vi haft kriser som varar i ett år eller två, men de kriserna löses av ny tillväxt. Men när vi väl bestämmer oss för att det aldrig mer under överskådlig framtid ska vara mer tillväxt, då kollapsar kapitalismen, säger hon.
Ulrike Herrmann konstaterar att det finns minst tre drivkrafter för tillväxt inom kapitalismen som gör att vårt ekonomiska system bara är stabilt om det expanderar. Den kanske viktigaste orsaken är att tillväxt bara är möjlig om människor tar lån.
– Utan tillväxt kan du inte betala tillbaka lån. Så om vi krymper ekonomin är det slutet för bankerna. De skulle gå under. Inom kapitalismen har du ett slags ständigt pågående rörelse mellan pengar, kredit och tillväxt, säger hon.
För att demokratin ska vara stabil, behöver man enligt Ulrike Herrman också en stabil ekonomi. Därför måste den gröna krympningen planeras väl från statligt håll.
Din lösning är en radikal krympning av ekonomin, av samma modell som den brittiska krigsekonomin från 1939 och framåt. Hur skulle en sådan ekonomi fungera?
– Det viktiga är att britterna uppfann en helt ny ekonomi, ett nytt ekonomiskt system. Det var inte socialism, utan privat demokratisk planekonomi. Regeringen planerade vad som skulle produceras, men cheferna och ägarna gjorde vad de ville inom sina företag. Och de knappa varor som kunde produceras fördelades sedan jämnt genom ransonering. Det fungerade väldigt bra och ingen behövde svälta, säger Ulrike Herrmann.
Det har aldrig funnits en demokratisk socialism hittills. Det har alltid varit diktaturer.
Att britterna var tvungna att krympa den civila ekonomin berodde på att de inte hade tillräckligt med vapen för att försvara sig mot Hitler. Deras enda möjlighet var att krympa ekonomin och styra om fabrikerna för att producera de vapen de behövde. Idag ser hotet annorlunda ut.
– Den militära aspekten är inte längre intressant för oss, men intressant är hur britterna krympte ekonomin. De gjorde det på ett sätt som inte hade något gemensamt med det dysfunktionella socialistiska systemet i Sovjetunionen.
Vad är det för skillnad mellan det som du kallar grön nedväxt och så kallad ekosocialism?
– I grunden är ekosocialism tanken att man har en socialism med statlig planering, där företagen ägs av staten eller av samhället. Och jag tror att det inte är en bra idé.
Varför?
– För det aldrig har fungerat. Och framför allt: Det har aldrig funnits en demokratisk socialism hittills. Det har alltid varit diktaturer. Och det är något man verkligen borde ta på största allvar. Tydligen vill folk ha privat ägande.
Vilka demokratiska problem ser du med grön nedväxt?
– Ja, just nu finns det ingen majoritet för det. Och det tycker jag är väldigt viktigt: Det måste göras demokratiskt. Ett skäl är att friheten i sig är en mycket viktig rättighet. Diktaturer har bara ett motiv och det är att stanna vid makten.
Och om det inte finns majoritet för grön nedväxt?
– Synd. Då är vi på väg in i en klimatkatastrof. Det är tydligen vad majoriteten vill, att fortsätta drömma om att grön tillväxt är möjlig. Så det är vad politikerna i alla partier förkunnar.
Så vem kan initiera ett sådant radikalt globalt skifte som du föreslår? Vad kan vi göra?
– Övertyga dina grannar. I grund och botten måste du övertyga andra väljare. När man väl har majoriteten av väljarna blir det inga problem att övertyga politikerna.
Snart: Ransonering
Folk förstår helt enkelt inte, slår Ulrike Herrmann fast när hon pratar om hav fulla av koldioxid, kritiska tippningspunkter och hur medeltemperaturen på jorden kommer att skena mycket snart om vi inte radikalt lyckas minska utsläppen.
– Jag är snart sextio, och träffar väldigt många människor i min ålder som är övertygade om att de själva inte kommer att uppleva klimatförändringar. De kan inte föreställa sig att vi, låt oss säga 2040, kommer att leva i ett helt annat klimat än idag om vi inte stoppar växthuseffekten. Tyskland så småningom att bli en öken. Skogen inte kommer att överleva. Det blir helt annorlunda.
Enligt ekonomijournalisten kommer ransonering av vatten bli aktuellt tidigare än många tror. Orsaken är allt mer frekventa värmeböljor, regnbrist och till följ av detta – ansträngda grundvattennivåer. Ransoneringen kommer därför snart att behövas både i Tyskland och Sverige, menar hon.
– Och då är frågan vem som få det eftertraktade vattnet? Industrin, bönderna eller hushållen? Det här kommer marknaden inte kunna avgöra. För då skulle resultatet bli att de rika fortfarande kunde fylla sina bassänger och att de fattiga inte ens skulle ha vatten att dricka. Istället krävs att regeringen kliver in med ransoneringssystem, säger hon.
Då skulle vi ändå fortfarande ha samma välstånd som svenskarna eller västtyskarna hade 1978
Du skriver om den tillväxtkritiska Degrowth-rörelsen, som har en mycket positiv bild av livet i framtiden. De menar att den gröna omställningen kommer det leda till mindre konsumtion, mer lokal mat, färre arbetstimma och mer tid att vara med familjen och resa med tåg. Det låter ju underbart. Vilka problem finns med denna idé?
– Tja, själva idén är väldigt trevlig. Faktum är att detta ekologiska samhälle kan bli väldigt härligt och bekvämt. Problemet är hur man tar sig dit utan att skapa massarbetslöshet och fullständigt kaos på vägen. Och dessa tillväxtkritiker tenderar att bara beskriva sitt mål, sedan antar de på något sätt att målet i sig också är vägen dit. Men det är både en fullständig utopi och en missuppfattning.
Om vi använder oss av brittisk krigsekonomi och når netto noll. Hur kan tillvaron bli då?
– Jag räknade en gång ut att tyskarna kommer att behöva minska vår BNP med ungefär 50 procent. Men då skulle vi ändå fortfarande ha samma välstånd som svenskarna eller västtyskarna hade 1978.
Wow, det låter ju inte direkt som domedagen?
– Nej. Och det här är väldigt intressant att se: Vi har fördubblat vår BNP sedan dess, men ingen är lyckligare. Och alla som minns den här tiden vet att 1978 inte var stenåldern. Ingen behövde bo i grottor. Vi hade förstås vanliga sjukhus, folk gick på universitetet, och pensionärer togs om hand. Vi konsumerade mycket mindre, men det var en bra tid.
Det globala mötet
Sin läraraura trogen berömmer Ulrike Herrmann nu mina frågor, och säger att jag nu fått med det viktiga. Men en viktig sak måste tilläggas: Det globala perspektivet. Klimatkrisen måste lösas av alla länder gemensamt, eftersom koldioxidmolekylen inte känner några gränser.
– Jag väldigt säker på att det på sikt kommer att bli ett globalt samarbete, säger hon.
När kommer det globala mötet att äga rum tror du?
– Jag vet inte. Men en dag kommer de flesta länder vara under sådan klimatstress att de kommer att behöva samarbeta. Och min poäng är att alla länder måste anta en krigsekonomi. Samtidigt måste inte alla länder ha nedväxt, eftersom alla inte släpper ut så mycket växthusgaser. I grund och botten handlar det om rika industriländer som behöver krympa sina ekonomier och minska sin användning av energi.
Kommer fattiga länder också kunna ta del av den tekniska utvecklingen, och exempelvis ha tvättmaskiner?
– Jo, precis. Men det skulle inte vara några problem om varje människa på jorden släppte ut ett ton växthusgaser per år. Så om invånarna i Malawi bara släpper ut 100 kilo idag, betyder det att deras ekonomi kan växa tio gånger. Om du dessutom tar med i beräkningen att solpaneler kommer att bli billigare, så att de kan använda dem när solen skiner, kan Malawi växa ännu mer eftersom de då skulle ha grön energi. Och det är verkligen viktigt.
Så den här globala krigsekonomin, är den också ett steg mot ekonomisk och social rättvisa?
– Ja. Och det är väldigt, väldigt viktigt att få de rika att delta i ransoneringen. För det finns inte bara häpnadsväckande orättvisor över hela världen, utan också inom länder. I Tyskland släpper den rikaste procenten, de så kallade miljonärerna, ut per år 118 ton växthusgaser per capita medan de fattigaste 50 procenten släpper ut 5,9 ton per capita.
Var hittar du hopp i den akuta klimatkrisen?
– Jag tror fortfarande att mänskligheten är smartare än vad man kan tro. Jag hoppas fortfarande att folk ska förstå hur enormt farlig upphettningen är. Men, vem vet?
