För Katia Wagner var Ghazi en i mängden personer hon intervjuat, där många burit på svåra saker men där hon alltid har hållit en yrkesmässig distans. Men Ghazi blir ett undantag.
– Ghazi var en spinkig och tilltufsad unge, jämnårig med mina egna barn. Han rörde vid något i mig, säger hon.
Fångades upp av salafist
De två håller kontakten även sedan jobbet är avslutat och så småningom blir Ghazi som en son för henne.
– Jag är själv adopterad och ser inte blodsband som så viktiga, vilket kan vara en orsak till att jag tog honom så nära. Men det handlar också om personkemi, säger hon.
När de möts är Ghazi utsatt för både människohandlare och personer som med hot och våld tvingar honom att sälja knark. Han är också en ensam tonåring.
– De enda personer som fanns i hans värld som inte ville utnyttja honom till något, var sådana som brydde sig om honom på arbetstid. Det var en av de saker som fick mig att engagera mig. Jag kunde inte hjälpa honom, men jag kunde i alla fall stötta honom, säger hon.
Medan Ghazi är i Norge och väntar på besked om han ska få stanna i landet så fångas han upp av salafisten Fares, som knyter starka band till honom. I boken skildrar Katia Wagner Ghazis långsamma väg mot radikalisering.
– Han var inte ens religiös, han gillade att röka på och festa och träffa tjejer. Och han älskade att spela fotboll. Men han hade väldigt mycket tid och Fares lockade med tillhörighet och gemenskap. Så småningom började Fares pressa på att Ghazi skulle åka till Syrien, han skulle inte behöva strida, han skulle kunna skicka pengar till sin familj och åka därifrån ifall han inte ville stanna. Men det visade sig ju vara rena lögner, när Ghazi väl anslutit sig till IS, säger Katia Wagner.
Anslöt sig till IS
Delar av Katia och Ghazis chattkonversation finns med i boken. Det är ett mamma-son-tilltal där Katia förhör sig om hur det gick på fotbollen och frågar om han har ätit. Efterhand som salafistens grepp om Ghazi hårdnar så handlar det mer och mer också om islam och om synen på det som händer i Syrien, där Ghazi ställer det han fått höra mot Katias argument.
Ghazi larmar norska myndigheter om rekryteringsförsöket.
– Om de har lagt ner lika mycket tid på att utreda de misstankarna som på att undersöka hur Ghazis resvägar hade sett ut, så hade kanske historien blivit annorlunda, säger Katia Wagner med en suck.
”Måste berätta”
Ghazis avvisas från Norge och misslyckas med att komma på fötter i Tunisien. Han och Katia Wagner håller kontakt via chatt, när han en dag berättar att han har gått med i IS och befinner sig i Syrien. Katia Wagner slits mellan känslor när hon utöver oron för vad Ghazi kan råka ut för också får meddelanden som är så hotfulla att hon vänder sig till säkerhetspolisen.
– Hans kommunikation med mig var övervakad och det var inte alltid han som skrev, säger hon.
Ghazi lyckades efter tio månader ta sig ut ur Syrien, och döms då till fängelse i Tunisien.
Katia Wagner fortsätter följa hans liv men bestämmer sig också för att skriva om det.
– Jag hade fått en djup bild av hur radikaliseringen av en person kan se ut, och kände att det var något jag måste berätta om, säger hon.
Sverige har ett ansvar
I ”Ingen plats för mig” skildrar hon sina tvivel inför de delar av Ghazis berättelse som hon inte kan verifiera. Under arbetet med boken vistades Katia Wagner i Libanon för att samla vittnesmål från människor i regionen med olika perspektiv och funktioner. På håll har hon följt debatten i Sverige kring IS-anhängare som vill komma tillbaka till Sverige.
– En skillnad mellan dem och Ghazi är att han lyckades fly 2015, medan de varit kvar tills territoriet togs ifrån dem. Vi kan inte bortse ifrån att de är svenska medborgare och att de radikaliserades här, det ansvaret kan inte Sverige frånsäga sig. Nu är det helt nödvändigt att samhället har noga koll på dem, utreder dem och försöker lagföra dem när de kommer tillbaka. Och tar hand om barnen.
