Barndomen som en ursprunglig lustgård alltså, som förr eller senare korrumperas.
Temat vilar tungt över den nya isländska filmsuccén Life in a fishbowl. Vi får följa tre människor som alla förhåller sig till just en sådan ödeshändelse.
Eik arbetar på dagis men säljer kroppen på nätterna för att få ändarna att gå ihop. Trots att hon drar ner trosorna för festande, svettiga gubbar i hulakjol och blomsterkrans räcker pengarna inte till för att betala av fordringarna. Banken går dock med på att höja hennes kreditvärdighet och ge henne ett nytt lån för att betala av sitt gamla. (Filmen utspelar sig precis före den isländska bankkrisen.)
På krogen träffar hon Móri, en alkoholiserad författare som ser ut som om Gimli från Sagan om Ringen körts i en cementblandare. Lika säkert som att han hittar ner till flaskans botten, hittar hans panna till asfalten när han ragglar hem. De anar varandras sorg och en sorts vänskap uppstår.
Deras vägar korsas också av Sölvi, en bankkarriärist som får i uppdrag att köpa Móris bostad för att området ska kunna omvandlas till ett lyxhotell. Men företaget är i fara då chefen fifflar med siffrorna för att leva jetsetliv.
Sölvi trivs inte i den isländska elitens grabbkultur, samtidigt som han njuter av att få dela kontor med den högt över Reykjavik. Och när förhållandet kör fast verkar affärsresornas rika möjligheter till otrohet ändå aptitliga.
Sölvi frestas alltså av farliga affärer i ordets alla bemärkelser, medan Eik och Móri snarare försöker glömma sina trauman. Alla bär de på ett svart hav, som ibland kan skymtas genom den tunna, frusna skorpan, och sprickande is är också ett återkommande tema i klippningen. Det mesta utspelar sig på Vonarstraeti, filmens isländska titel som ungefär betyder ”Hoppets gata”. Löftet från när gatan byggdes står kvar på gatuskyltarna, men i dag verkar där mest bo olycka.
Precis som i Den blå planeten är filmen tät av symbolik. Och karaktärerna har vi sett förr: den godhjärtade horan, den hederlige bankmannen, den alkoholiserade poeten.
Fotot är vackert, även om det följer indiemallen, där fokusreglaget spelar solo mot en matta av molliga pianotoner.
Det finns något motsägelsefullt i denna genre, som vi skulle kunna kalla slick melankoli: å ena sidan känslan av meningslöshet, å andra sidan regissörens överdrivna angelägenhet att gestalta den (tänk Farväl Falkenberg). Precis som att trovärdigheten i Móris melankoliska poesi förmodligen förstärks av att han tillbringar dagarna på parkbänkar snarare än matlagningsprogram, mår deppindie bäst av stramhet i både teknik och budskap. Och inte behöver trauman vara fullt så dramatiska för att gripa tag?
Men det är svårt att uppröras över genvägarna då de förmodligen hjälpt till att göra filmen till en sådan succé – något som en ändå vill unna ambitiös isländsk film. Och de kvävande premisserna glöms ofta bort tack vare det starka genomförandet. Historien vecklas tålmodigt ut i små rörelser, vilket skapar fängslande ovisshet. Det märks att skådespelarna träffats länge för att knåda repliker och lära känna sina karaktärer. Dialogen känns avslappnad och jargongfri (förutom Sölvis genomsviniga bankchef då, som snortar kokain med prostituerade i Florida medan hans fru föder barn), samt ofta rolig. Att göra människor av karikatyrer kräver skicklighet i både regi och skådespel.
Och i vänskapen mellan Eik och Móri – förträffligt spelade av Hera Hilmar och Þorsteinn Bachmann – eller i de små pulserna av ömhet till Heiða, kan vi ibland ana det där utopiska, de utspädda spåren av Eden, som regissör Baldvin Zophoníasson ändå verkar tro finns.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
