Ingvar Örner och Annika Nordin sitter rygg mot rygg på golvet på Teater Trixters avlånga scen.
– Jag gifter väl om mig. Med min snygga PT, svarar hon och skrattar.
Ensemblen är i full gång med att repetera ”Röntgenbilden av en groda”. Regissören Ger Olde Monnikhof flikar in med synpunkter från rummets ena långsida.
Men att göra föreställning av Sven Wollters roman ”Hon, han och döden” är egentligen omöjligt. Det var i alla fall beskedet som Ingvar Örner fick av dramatikern Carl-Otto Evers när han ställde frågan via ett mejl.
– Men några veckor senare hörde han ändå av sig och berättade att han hade ett manus, säger Ingvar Örner.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Wollter med på ett hörn
För hans del var det fantasifullheten i Wollters debutroman från 2015 som han fastnade för, och det som gjorde att han tog initiativet till att göra teater av berättelsen.
– Det är många människor som berättar att de hade svårt att läsa färdigt boken. Men jag blev positivt överraskad av den. Jag tycker verkligen om den magiska realismen i boken, säger Ingvar Örner.
– Det är en helt underbar roman, skriven av en människa utan någon som helst prestationsångest. Den är väldigt avslappnad, fyller skådespelaren Sergej Merkusjev i.
”Röntgenbilden av en groda” förhåller sig dock väldigt fritt till sin litterära förlaga, även om gestalterna och grundhistorien är densamma. Sven Wollter är också själv med på ett hörn i form av en inspelad röst som läser upp en dikt. Föreställningen handlar om ”Han”, som drabbas av en hjärntumör som han kallar för ”grodan” och spelas av Ingvar Örner. ”Hon”, som vill att han ska överleva till varje pris, gestaltas av Annika Nordin.
Här finns också kärleksparet Chief Big Foot och Polacken, spelade av Hans Brorson och Sergej Merkusjev. Det som förenar dem är döden. Den ständigt närvarande och ofrånkomliga. Den som ska drabba oss alla, men som vi likväl skjuter ifrån oss och låter bli att låtsas om. Men som blir skrämmande verklig och nära när den kommer i form av ett cancerbesked.
– Jag tycker att det känns som att folk blir mer och mer livrädda för döden, konstaterar Ingvar Örner och får medhåll från de andra.
– Ja, det känns som att vi verkligen lever i det här med att vi ska vara ”forever young” och att förgängelse är något farlig och dåligt och vi gör allt för att hindra åldrandet. Men egentligen är det ju bara en del av cykeln som är livet, säger Annika Nordin.
– Men det handlar ju inte om att vi ska gå runt och tänka ”Åh gud, snart kommer jag dö”, utan snarare om att ta för sig mer och uppskatta livet när vi väl har det, menar Ger Olde Monnikhof.
Mänsklig historia
Det är inte första gången som döden har behandlats på Teater Trixter. För två år sedan spelade Annika Nordin och Ingvar Örner i föreställningen ”Världens bästa begravningar”, som även den regisserades av Ger Olde Monnikhof. Pjäsen bygger på Ulf Nilssons och Eva Erikssons bilderbok ”Alla döda små djur”, och handlar om att begrava olika djur.
– Den riktade sig till lågstadiebarn. Och det var spännande, för barn tycker inte att döden är något konstigt alls. De frågar gärna om döden och vad som händer, medan vi vuxna tycker att det är väldigt tabu att prata om, säger Ingvar Örner.
Temat till trots är ”Röntgenbilden av en groda” inte någon dyster historia. Ensemblens förhoppning är att den ska kännas livsbejakande, och att den ska väcka tankar hos publiken.
– Diskussionen om döden är ju uråldrig. Jag tycker att det känns befriande med en föreställning som inte är politisk. Det är en mänskliga historia, utan några pekpinnar, säger Ger Olde Monnokihof.
