–Jag ville inte bli killen som pratar om Livets ord, säger han.

Men så hamnade han på en spelmässa där förlaget Galago fanns med en bok om rollspel.

I boken fanns ett kapitel om moralpanik och i det kapitlet fanns en artikel skriven av en ung Thomas Arnroth i Livets ords egen tidning ”Magazinet för ett segerrikt liv”.

– Jag blev superstressad av det där och när jag blir stressad så börjar jag prata en massa och jag började dra en massa Livets ord-historier. Förläggaren på Galago råkade veta en del om Livets ord och han visste att jag kunde rita eftersom jag hade börjat teckna serier för KIT. Så han frågade mig om jag ville rita en seriebiografi om Livets ord. Jag tänkte att ja, jag vill teckna en seriebiografi, men inte om Livets ord. Men har man fyllt 50 bast och drömt om att rita en serieroman och någon frågar om man vill göra det så säger man ja. Så är det bara.

Uppsala – närmare än Indien

Förra året kom den första delen som framför allt handlar om hur Thomas Arnroth, en ung sökare från en icke-religiös arbetarklassfamilj i Norr­köping, hamnade i Livets ord från första början.

– Egentligen skulle jag åka till Indien och gå i kloster. Men det här var på 80-talet. Indien var långt bort och det var dyrt att åka dit. Uppsala var närmare och Livets ord verkade tro på gud. Det var först senare, runt 1987, som Livets ord blev riksbekant. Då blev Ulf Ekman åtalad för barnmisshandel efter att det hade kommit fram att man slagit barn med en träspatel på Livets ords dagis och det var då Carola kom ut som livets-ordare. Hade något av det varit känt innan jag blev frälst hade jag aldrig hamnat på Livets ord, men då var jag redan där och inne i det, säger Thomas Arnroth.

Den andra boken, som kom ut lagom till Bokmässan i år, handlar om hur han flyttar till Uppsala för att gå i Livets ords bibelskola och hur han steg för steg klättrar i församlingen och närmar sig Ulf Ekman. Den tredje och sista boken kommer att handla om hur han till sist lämnar Livets ord.

Att det var just en berättelse i serieform som Thomas Arnroth fick chansen att göra var avgörande för att det skulle bli en bok.

– I en seriebok kan du berätta ganska fort. En serie innehåller ju som bekant ett mellanrum mellan bilderna och använder man det smart så kan man berätta en historia effektivt. Jag hade nog aldrig orkat berätta den här historien i text. Nu kan jag berätta den som jag vill, och jag tillåter mig själv att vara rolig också. Tycker jag själv i alla fall, jag sitter och fnittrar när jag tecknar.

Ingen offerberättelse

Och visst är boken rolig. Som när hela Livets ord-församlingen ger sig ut på fälten vid Gamla Uppsala för att skrika bort den katolska påven som ansågs vara i förbund med djävulen. Och hur de norska hårdrockarna på bibelskolan förmåddes klippa av sig sina långa pudelfrisyrer.

– Lika säkert som Livets ord uttalade sig om bibeln, uttalade man sig om kläder och frisyrer. 1986 råkade det vara poppis med hål i brallorna och att man bar runt alla prylar i plastpåsar från Konsum och Ica. När jag gick bibelskolan gick det åtta norska hårdrocks­killar med långt hår där också. Vi fick inte ha trasiga jeans för vi skulle ha en högre standard som frälsta, vi fick inte ha mjukisbrallor, men vi fick ha plastpåsar!

– Jag minns att jag tänkte att det var konstigt att påsarna var okej, men då trodde jag ändå att de som bestämmer, de fattar bättre. Och när det gällde de långhåriga så körde man med regler som gick ut på att om du är man ska du inte ha hår som en kvinna, eller att om det är viktigare för dig med din frisyr än att lyda gud så har du problem. Och till slut, efter en månad eller två, kom de där killarna och hade klippt håret. Då blev det stort jubel, även från mig. Å, tack Jesus, liksom.

Den som läser böckerna om åren i Livets ord och förväntar sig en offerberättelse kommer att bli besviken.

– När Ulf och jag blev osams och jag kastades ut från Livets ord så var min känsla inte ”dumma Ulf” utan ”men Thomas Arnroth, tio år i Livets ord, hur bäng i huvudet var du nu?”

Den slutgiltiga brytningen med Livets ord kommer som sagt i del tre som inte har kommit ut än. Men Thomas Arnroth har avslöjat att den bland annat handlar om att det till slut blev för mycket av Ulf Ekman. Ett visst tvivel kring Ulf Ekmans allsmäktighet och hans nära kontakt med gud börjar skymta redan i den andra boken.

– Jag fick en position som chefredaktör för Magazinet vilket innebar att jag plötsligt skulle träffa Ulf Ekman varje dag. Efter tre månader med daglig kontakt blev relationen helt outhärdlig. Innan kunde jag stoppa undan allt och förklara allt dåligt med att det hände trots Ulf Ekman och inte på grund av Ulf Ekman. Men när jag började erkänna bristerna hos Ulf då kom allt väldigt snabbt.

Bröt med vänner

Thomas Arnroth började ifrågasätta Ulf Ekman vilket ledde till att han kastades ut. På många sätt var det lätt och utan smärta. Efter tio år var Thomas Arnroth färdig med Livets ord. Men på andra sätt var det förstås svårt. Att bryta med församlingen innebar också att bryta med alla vänner i församlingen och det påverkade också förstås den familj han bildat under åren i Livets ord.

– En del av mig önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till 1984 och att aldrig ha beblandat mig med Livets ord. Men Livets ord innebar också att jag stannade upp och bildade familj. Och om priset för att spola tillbaka tiden skulle vara att jag aldrig skulle få mina tre barn så kan jag så klart inte ångra någonting, säger Thomas Arnroth.

Har blivit katolik

Några reaktioner från Livets ord eller Ulf Ekman har han inte fått efter att böckerna publicerats.

– De är ju som sagt lite roliga, och Livets ord har aldrig varit bra på humor, säger han.

Även Ulf Ekman har nu lämnat Livets ord bakom sig och blivit katolik, trots att han en gång i tiden ansåg katolicismen vara djävulens påfund.

Thomas Arnroth betonar att han inte är ute efter någon uppgörelse med Ekman.

– Men har du någon gång legat i en säng en sval sommarnatt? Allt är perfekt förutom en liten irriterande fluga som flyger runt. Den lilla flugan vill jag vara i Ulf Ekmans liv.