BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är nu åter höst. Bostadsfrågan i Malmö kvarstår, men det är inte för att kartlägga stadens hantering av EU-migration som Jag är Gina har skrivits. Den syftar varken till att överlämna metoder för medborgarjournalistik, eller till att skriva en kollektiv historia om tiden i lägret. Istället författas åren 2014 och 2015 med Gina Ionescus liv som prisma, där jaget i berättelsen är Erika Oldbergs. Utan att beblanda sig märkbart i organiseringen på Sorgenfri, låter hon relatera avhysningen till eurokrisens arbetsmarknad och till en försvunnen mor i 90-talets Rumänien.
Vid en presentation av boken, som både Gina Ionescu och Erika Oldberg medverkar vid, förklarar Gina Ionescu att hon inte hade något behov av att skriva boken själv. Hon kan redan berättelsen utantill. Frågan är dock vad det är för berättelse som Gina Ionescu syftar på. Kanske uppväxten hos styvföräldrarna och morföräldrarna, som båda misshandlar den unga Gina Ionescu – eller vuxenlivet som resande från öst och väst, tillsammans med partnern Valeriu. De dokumentära fragmenten är välförsedda med detaljer om sovinrättningar, möten och mat – och juridiska detaljer. Både Gina Ionescus egna och de fakta som Erika Oldberg har tillgodogjort sig som journalist. Vedermödor och känslosvall. Sjukhusjournaler, policiära utlåtanden och vittnesmål från privatpersoner. De handlingar och resor som Gina Ionescu hade haft svårare att samla in, eller göra – har journalisten ErikaOldberg haft tillgång till. För, vad hände egentligen då Gina Ionescu fängslades i Oslo, höggravid och misstänkt för fickstöld?
Vid sidan om research och intervjuer, följer Erika Oldberg Gina Ionescu allt tätare åt, privat. Det börjar med att Gina Ionescu bjuds hem till Erika Oldberg, som där konfronteras av sina egna fördomar. Skulle Gina Ionescu stjäla? Frågan som ställdes i vardagsrummet skrivs också i Jag är Gina, som i detta perspektiv snarare utgör ett möte mellan två människor av olika sociala och kulturella kapital, varav en har ett publicistiskt utrymme. Det framgår att Gina Ionescu har varit tydligt medverkande i valet av vad som ska förekomma i berättelsen. Såsom det tillfälle då hon ljög för sin vän i Oslo, om att hon behövde göra en hjärtoperation – när hon i själva verket hade ett lån att återbetala. När Erika Oldberg inte vill spä på en stereotyp betraktelse av romen som lögnaktig, vill Gina Ionescu att det ska stå med. Det var ju så det var.
Kanske skulle endast dessa samtal om vad som ska skrivas, och vad för konsekvenser det skrivna har, säga mer om den situation som både Gina Ionescu, Erika Oldberg, och läsaren befinner sig i – i ett Europa i kris in på bara huden. En hud som hos Gina Ionescu torkar och spricker av kyla och starka lösningsmedel från tillfälliga städjobb.
Kanske skulle Jag är Gina som metod: samtalet mellan Erika Oldberg och Gina Ionescu – snarare än den litterära produkten: reportaget, synliggöra samhällssystemets brister? Både när det gäller tillgång till stadsrum och sociala resurser – och vem som sedan formulerar sig kring detta? Ett system som både Gina Ionescu och Erika Oldberg delar, och som berättelsen beror på. I det traditionella reportaget utgör journalistens närvaro främst en estetisk metod, men med avkall på en objektiv betraktelse av fakta och historia, skulle anspråket på livet som litteratur kunna göras gemensamt, och signeras därefter.
De dagboksanteckningar som Gina Ionescu har anförtrott Erika Oldberg publiceras kursivt bredvid huvudnarrativets krokigt röda tråd: Gina Ionescus 26 år i livet. Ibland är det oklart vems vittnesmål som egentligen styr berättelsen, eller var i Gina Ionescus resa som läsningen tar oss. Utan tydliga indikationer på fragmentens ursprung, förvillar sig läsningen i berättelsens hopp mellan tider och städer. Och kanske är det så det är att leva Gina Ionescus liv. Tydligast form tar romanen när Erika Oldbergs författarjag framträder med egna känslor. Först då intar hon den karaktär som hon i realiteten utgör då hon skriver om Gina Ionescus liv – ett liv där Erika Oldberg själv spelar en viktig roll, både som yrkesverksam och som medmänniska. Tyvärr är det även här som boken brister. Den handlar om en journalist som vill göra något annat, men som inte riktigt går hela vägen. Hon behöll pennan och författarskapet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.