Så också Paula, flickan i Vigdis Hjorth nya, korta och koncentrerade roman ”Femton år”. Alla barndomens dagar, underbara i sin absoluta förutsägbarhet, mamma och storasyster Elisabet som stökar och fixar i köket, samtalar om det vardagliga med lugna, dämpade röster. Lillebror Lasse, söt och duktig. Bästa vännen Karen som bor i huset bredvid, äventyren i skogarna, skidturerna. Pappa som kommer hem från kontoret med samma trygga klagovisa varje dag, den lågintensiva bitterheten över att inte bli uppskattad efter förtjänst som ännu en varm filt att dra över sig.

Hela tiden är kristendomen närvarande, de djupt troende farföräldrarna och mormor och mammans och pappans frösök att upprätthålla trons yttre sken.

Så intensivt vardagligt vanligt är livet i de första trettio sidorna i romanen att det knappt går att andas. Vigdis Hjorths absoluta gehör för stämningar, för detaljerna som sätter livet på plats, blir här, när yttre drama helt saknas, än mer tydligt. Livet som puttrar på, bullbak för storstädning, påskfirande för sommarlov, obönhörligt utslätat och skrämmande. Nog måste det vila en katastrof runt hörnet på allt detta vanlighetsliv?

Men nej, ingen hejdundrandes, bara den sortens stilla framsmygande som kan komma när barn byter skepnad och blir tonåringar. Den som river slöjorna från familjens kollektiva livslögner, som inte står ut med att de där lögnerna finns, som kräver att få leva i sanningen.

Det där med Gud, det är också något föräldrarna pysslar med för att inte stöta sig med sina egna föräldrar

En skärva av det anspråket finns i Paula hela tiden, det som hennes vän Karen kallar vulkanen som hon nogsamt måste dölja. Och när hon en dag tjuvläser ett av sin mammas brev till mormor och inser att mamman ljuger och försöker, stryker ut alla sin familjs tillkortakommanden och låtsas att de är några andra, några bättre, inför sin egen mor, då börjar skärvan krångla och skava och vilja förändring.

Steg för steg inser också Paula att det där med Gud, det är också något föräldrarna pysslar med för att inte stöta sig med sina egna föräldrar. Att de lever hukade under sin egen feghet. Hennes nymornade tonårsblick den enda som ser.

Modet att se sin familj så som den är, modet att stå ut med att se hur futtiga de är i sina lögner, sin rädsla

Vigdis Hjorth skriver i tredje person men det är hela tiden Paulas perspektiv, hennes blick på världen och hur den förändras inför hennes ögon, hur allt blir annorlunda när hon blir annorlunda. Hon skriver med en egen rytm, en som får vardagsorden att sjunga, med väl valda upprepningar, en enkelhet som ändå blir djupt personlig. 

Paulas revolt är den lilla, och den livsavgörande. Modet att se sin familj så som den är, modet att stå ut med att se hur futtiga de är i sina lögner, sin rädsla. Hur hennes föräldrar som helt i onödan knäckt hennes storasyster Elisabet vars händer har svårt att sluta darra inför den omöjliga examen i matematik som hon måste lyckas med på det dyra Kristeliga Gymnasium. För varför ska hon ens gå där, lyckas där, för att ge mamma och pappa något att berätta om för sina föräldrar? Är det värt att offra ett barns självkänsla för?

Det finns en subtil men avgörande förskjutning i Vigdis Hjorths blick på det vanliga, levda livet. I många andra av sina romaner låter hon den bli startskottet för betydligt mer explicita skevheter. Men här, i ”Femton år”, låter hon den förbli bara det lilla hacket i blicken på världen som förändrar allt. Det är väldigt elegant utfört, men också engagerande, Paula kommer så nära, hennes värld blir så levande, man vill så innerligt gärna att hennes revolt ska lyckas.