Uteserveringsväder, våra jackor har skalats av och hakats upp på stolsryggar, Sven-Eric Liedman ber mig att beställa in en enkel espresso till det lilla bordet vi paxat utanför kafét bredvid hans stammishak där han för ett år sedan blev intervjuad av Dagens ETC, varifrån vi nu på min inrådan förflyttat oss uppskattningsvis 7,5 meter.

Någonting nytt måste man, det slår vi gemensamt fast, emellanåt erbjuda den trogna läsarkretsen.

I och för sig är det så att åldrandet för med sig det fenomenet, som min snart 85-åriga samtalspartner konstaterar, att återupprepningar med tiden blir till en allt större källa till glädje, kanske den största glädjen av dem alla.

Som att varje vår se de lila krokusarna spira i den grönskimrande backen upp mot Oscar Fredriks kyrka på andra sidan gatan eller varje dag efter lunch när det dagliga skrivandet är ett avslutat kapitel unna sig en enkel espresso på det av mig nyss dissade Armans Coffee. Det får vi tyvärr bortse från i det här fallet. Även fast jag hovsamt ber om ursäkt för saken.  

Sven-Eric Liedman påtalar att förnyelsen i dag sträcker sig längre än till valet av plats för intervjun. Han har även en ny skjorta på sig.

– I efterhand fick jag höra att jag haft på mig samma skjorta både när jag intervjuades av Dagens ETC och Dagens Nyheter förra året. Det är ju sånt som man inte själv tänker på.

Det känns nog tryggt för läsarna om du alltid uppträder i samma utstyrsel.

 – Så kan det kanske vara. Men nu har jag i varje fall en annan skjorta.

 Hur är dagsformen i övrigt?

– Ovanför knäna är det bra. Jag har sedan 90-talet artros i dem. Jag sprang väldigt mycket, maraton och sånt där. Men sedan gav de upp. Och det blir värre ju äldre man blir. Nyligen var jag dessutom ute i regnväder, väldigt oklokt, jag blev ganska genomblöt i det kalla regnet. Plötsligt var knät sådär kallt och ömt och besvärligt och så har det varit i mer än en månad.

Håller det på att gå tillbaka?

– Kanske? Jag är någonstans optimist.

Du bor ju här i närheten och det är ett ganska backigt område. Det måste vara svårt att gå här?

– Jag tycker inte om att gå nerför backarna men uppför går bra.

Jag har sett många människor bli gamla och dö och de hoppas nästan alltid in i det sista. ”Det ska bli bra när jag kommer hem igen.” 

En liten detalj i förbigående. Läser man ovanstående citat kan de säkert förefalla en gnutta torra. Som att de andats ut i den just nu alldeles perfekt tempererade världen med viss lakonism. Om så är fallet bör man bära i minnet att varje sak som Sven-Eric Liedman säger åtföljs av ett muntert och faktiskt riktigt soligt skrockande. Under vårt möte associerar jag honom flera gånger med John Hammond, den entusiastiske miljardären och dinosaurieuppfödaren i ”Jurassic Park”. (Minus miljardärerna och storhetsvansinnet.)

– Jag brukar tänka att det finns en gammal grekisk myt om Pandora, hennes ask. All världens olycka flyger ut men det enda som blir kvar i asken är hoppet. För hoppet är det sista som överger människan.

Det finns ju en liten tvetydighet i den myten. Enligt vissa kan man se hoppet som det värsta av allt?

– Ja, det kan man ju tänka sig. Men för mig är det något väldigt sant. Jag har sett många människor bli gamla och dö och de hoppas nästan alltid in i det sista. ”Det ska bli bra när jag kommer hem igen.” Ibland kan man vara ganska säker på att det nog inte blir bättre men man håller ju med. Då tänker jag på det där.

Hur gammal en människa än blir förblir tanken på den egna döden abstrakt, alldeles oavsett hur många människor som faller ifrån omkring en. 

Den privata intigheten är omöjlig att begripa. Sven-Eric Liedman säger att han sällan tänker sitt eget framtida frånfälle, dåliga knän dör man inte av. Och när man väl meddelas domen får man väl samla ihop sig och se hur man egentligen uppfattar den konkreta döden. Men när det kommer till framtiden, som han krasst uttrycker det, har han inte mycket kvar av den att uppleva.

Hans nya bok har han gett namnet ”Tidens smala näs” – ett lån från Carl August Hagbergs översättning av ”Macbeth” och som den svenska författaren Frank Heller (pseudonym för Gunnar Serner, i likhet med Sven-Eric Liedman en sydsvensk prästson) även nyttjade för sin självbiografi. 

Sven-Eric Liedman läste memoaren när han var i femtonårsåldern, har burit med sig bilden sedan dess.

– Jag tycker att det är en så fin bild av livet. Det är ett smalt näs. Det är något som man överkorsar, man kommer från ingenting och går mot vattnet igen … Det var ju inte riktigt vad man upplevde när man var femton. Men ändå. Sin dödlighet uppmärksammar man ganska tidigt.

Till skillnad ”I november”, utgiven 2022, är det senaste verket dock inte så mycket en reflektion över åldrandets fenomenologi som ett försök till en förklara samtidsmänniskans svårigheter, som Sven-Eric Liedman ser det, att tänka sig andra framtider än de av kapitalet utstakade.

Samt ett påpekande från en person som hängt med ett tag om att förgänglighet, lika mycket i det egna livet som vad gäller till synes eviga samhällstillstånd, är en kraft att räkna med.

Alla var ju säkra på att samhället skulle bli bättre. Till och med reaktionärerna trodde det. De trodde på ett bättre reaktionärt samhälle

Ni vet det där i kulturartiklar lite för ofta förekommande citatet av Fredric Jameson? ”It is now easier to imagine the end of the world than the end of capitalism”. Där har vi själva bokens kärna. Man kan också säga att ”Tidens smala näs” är att betrakta som en brottningsmatch mellan författarens optimistiska sinnelag och hans inte obetydliga avsky inför samhällsutvecklingen. 

Utgången? Oklar.

– När jag växte upp och under min ungdom så bubblade det i alla läger och på alla håll av energi. Alla ville framåt och hade idéer om vad som komma skulle. För det var ju så självklart, alla var ju säkra på att samhället skulle bli bättre. Till och med reaktionärerna trodde det. De trodde på ett bättre reaktionärt samhälle.

– I dag har det försvunnit nästan överallt. Det är inte bara vänstern som saknar den typen av framåtrörelse. Och det är något sorgligt över detta, att man inte riktigt kan föreställa sig en framtid. En gång var människor uppfyllda av tanken på att reformer skulle göra världen bättre. Nu lever vi tvärtom i en avreformering där man upphäver mer och mer i samhället.

Enligt Sven-Eric Liedman är den tid vi nu lever i så desillusionerad att till och med de människor som genomlevt andra världskriget var mer hoppfulla än vad vi är i dag.

– Det beror på den oerhörda nyliberala attacken som går över världen, och som började på 70-talet och slog igenom politiskt med Thatcher och Reagan, och som därefter spreds till Sverige på 80-talet. I och med det skiftet är det något som förändras med hela föreställningen om vad det är som gör ett samhälle. Det upphör att vara ett gemensamt projekt som det varit tidigare. I stället blir det mer… Den som kan göra si kan göra så, och jag kan ju känna att vi förlorat någonting väldigt avgörande då.

De enda grupperna som enligt Sven-Eric Liedman drivs av en känsla av framåtanda numera – som så att säga ”slouches towards Bethlehem to be born” – är nationalisterna och de besuttna. 

För dessa är det historiska ögonblicket toppen. 

De rika blir rikare och de demokratiska landvinningarna rullas tillbaka. Jackpot. För alla oss andra, säger han, är läget mindre bra. På något sätt måste vi återvinna vår känsla av att vara en del av en gemensam samhällsväv och konstruera nya ”provisoriska utopier”. En term myntad av Ernst Wigforss, en av socialdemokratins stora 1900-talstänkare och Sven-Eric Liedmans föreläsare ett tag under studierna i filosofi vid Lunds universitet.

Reformer som förmår väcka liv i den kollektiva fantasin, entusiasmera massorna.

Om du skulle konstruera ett politiskt program här och nu, vad är det första som måste göras?

– Det första är väl att många människor ska upptäcka sina gemensamma intressen. Den här ekonomismen blandad med främlingsfientlighet är ju förödande. Båda de där sakerna är ju ohållbara i längden. Men om jag ska vara lite optimistisk, kanske kan vi få sex timmars arbetsdag? Det tror jag också skulle betyda ganska mycket för samhället.

– Sveriges största yrkeskategori är undersköterskorna som lever ett väldigt hårt liv. När jag har besökt sjuka människor på sjukhus märker jag att de får slita. De behöver sex timmars arbetsdag. Det jag tycker är festligt är att argumenten mot detta är precis desamma som mot åtta timmars arbetsdag och tio timmars arbetsdag. Samhället kommer inte att klara sig. Allting kommer att gå under. Näringslivet kommer att kollapsa. Vilket är ett jävla trams.

I ”Tidens smala näs” återkommer Sven-Eric Liedman flera gånger till sin gubbstruttighet. Vem bryr sig egentligen om vad en gammal herre som han har att säga om världens tillstånd? Han säger att han under sin uppväxt alltid var omgiven av en massa tjatiga tanter och farbröder. Nu är han den trista och besvärliga i ett hav av yngre släktingar (han har tio barnbarn och nio barnbarnsbarn).

Med så många ättlingar har du ju blivit en riktig patriark. Brukar du tänka på dig själv som en Abraham?

– Jo, det gör jag ibland. Det lustiga är att när mina yngre släktingar uttalar sig politiskt, då håller de sig till vänster. Det tycker jag är roligt.

Nu har du ju inte följt i din pappas fotspår när det kommer till prästkallet. Men kan du känna att du ändå håller liv i det genom dina böcker och verksamhet? Att du blivit något slags samhällspredikant?

– Det är folk som har sagt det tidigare. Det är möjligt, men för mig var det så att jag tidigt… Först fick jag problem med tron och sedan lämnade jag den helt och hållet och sedan upptäckte jag ju Marx ganska tidigt.

Man kan ju se det klasslösa samhället som en sekulär vision av det himmelska riket.

– Jodå, och Marx själv var ju medveten om detta. Marx menade att religion var ett opium för folket, att det var något människorna skapade för att uthärda tillvaron. Han säger också att det är hjärtat i en hjärtlös värld. Och det är ju fint.