– ”B12 lagras i levern”. Men GUD jag orkar faktiskt inte! Det känns inte bra att det är något med levern, suckar hon.

Burken med vitamin B12 visar sig vara ett resultat av en serie hälsokontroller artisten behövt göra det senaste året. Hösten 2017, samtidigt som hon skulle skriva klart sin skiva ”Hejdå” kraschade Little Jinder i vad som senare skulle diagnostiseras som sköldkörtelproblem. Samtidigt drabbades hon av något som hon själv beskriver som ”low key utbrändhet”.

– Jag sov typ ett halvår, var så jävla trött och kände mig kroniskt deprimerad. Då började jag gå i utredning, för det gick liksom aldrig över. Men allt tjafs med sjukvården var aströttsamt, byråkratiskt och vidrigt. Och så psykiatrin. Det går ju inte att få hjälp! Det är helt omöjligt!

Vill inte hålla uppe bilden

Förra året fyllde Josefine Jinder 30 år. Hon firade också 10 år som artist och i höstas släpptes albumet ”Hejdå”. I SVT-programmet ”Helt lyriskt” kallades hon nyligen ”partydrottningen – tråkighetens fiende nummer ett”. Ett solklar hedersbetyg för en svensk popartist, men också just den mediebild som fått Josefin att tröttna på personan Little Jinder, på den offentliga roll som nästan ensidigt kommit att handla om fest och kaos. Hon varken vill eller orkar hålla uppe den bilden längre.

– I början tyckte jag att det saknades en artist som vågade säga vad den känner och tänker. Men sen var det asjobbigt att vara den personen som ska ha en kontroversiell åsikt om allt hela tiden, eller att alltid vara packad. Det är inte det som är meningsfullt att använda min frihet till. Jag blev utbränd av att vara så transparent, kände mig väldigt utfläkt. Det blev också en väldigt snäv bild av mig själv som jag till slut spydde på. Efter hand förväntades det av mig att jag skulle vara en ”galen” person hela tiden. Men så galen är jag inte!

Hur mådde du när det var som sämst?

– Det enda jag ville göra var att sova, för jag fick sådan panik när jag vaknade. Det var någon slags overload av pressen att jag var tvungen att bli klar med skivan, men att jag överhuvudtaget inte hade orken. Jag hade inget val, och så fick jag ingen hjälp.

Vad sökte du hjälp för?

– För mina återkommande depressioner. Det var ett och ett halvt år sedan, och jag har fortfarande inte fått tid till utredning. Jag har blivit vidareremitterad tre gånger bara för att jag behöver snacka med någon om att jag är så utmattad. Man blir ju helt utmattad av att söka hjälp för att man är utmattad!

Hur tog du dig ur det värsta?

– Det som egentligen hjälpte var att jag tvingade mig att bli färdig med skivan, och bara pressade mig. Men det förstörde ju hela processen med ”Hejdå”, jag tyckte inte att det var roligt som med den förra skivan. Allt är mycket jobbigare med den här.

Men en konstnärlig process kräver ju allt. Hur klarade du det?

– Det var verkligen hemskt. Men jag klarade det för att jag kände en ekonomisk press – för att jag inte hade tillräckligt mycket pengar. Jag tänkte: Antingen måste jag ta en paus från det här livet som jag verkligen gillar och typ sätta mig i kassan på Ica i stället. Då måste jag riva upp allt. Eller så gör jag klart skivan och mår piss. Och då valde jag det senare.

Ångrar du det?

– Nej, för det var så skönt när jag var färdig. Och om jag hade tänkt på min hälsa hade jag nog inte blivit artist överhuvudtaget (skratt). Men jag lärde mig någonting av det. Jag kommer inte pressa mig själv på det sättet igen, och jag kräver mer av folk runtomkring mig, av skivbolaget framförallt. Jag kan inte hamna i en sån ekonomisk press igen. Jag vill inte riskera allt det här igen.

Skivan var mindre lustfull att göra. Är du missnöjd med den?

– Nej, jag tycker att den är bra. Men det är lite kul att den heter ”Hejdå”. Jag håller inte på så mycket med självcensur och det blev väldigt tydligt, för det var som att jag inte hade någon lust till något. Knappt till min egen musik. Låtarna speglar det ganska mycket, att jag är så trött på allt.

Vad har du ändrat på sedan du mådde som sämst?

– Jag har haft 100 procent kul och 100 procent jobb i fyra år, så jag tror att jag blev low key utbränd, och så sköldkörteln samtidigt. Jag var bara out. Det enda sättet att förebygga att det händer igen är att ta det lugnare.

Är inte det lite läskigt?

– Jo. Men grejen är att jag inte har så mycket val. Jag kan fysiskt inte kötta på, för jag orkar inte, och jag tycker inte att det är värt det längre. Innan hade jag så stark drivkraft att vara på väg någonstans. Det var så roligt och det fanns någon überenergi i det. Men jag har inte det längre. Nu famlar jag i mörkret efter något nytt att sträva efter. Och det är då man blir förvirrad och tror att man ska ha barn och pojkvän och så...

Men att få barn är inget sätt att lösa en identitetskris på?

– Nej. För då har man ännu mindre energi för att lösa problemen med sig själv. Jag hoppas verkligen att tiden kommer att föda något nytt driv. Att det är okej att jag känner att ”fan, jag tycker inte att något är så kul just nu”. Jag litar så mycket på att musik finns i mig och att det kommer att komma tillbaka om jag bara låter det vara.

Du har sagt att det är omöjligt att må bra i det moderna samhället. Varför?

– Det är många saker. Till exempel att vi lever helt isolerat från varandra, att många är ensamma. Vi har skapat ett sätt att leva på som är så deprimerande, och jag känner inte att det finns några skyddsnät längre om man inte har jättemycket pengar. Sen är det så fruktansvärd materialistiskt och ytligt. Jag tycker att det är en hemsk tid vi lever i, riktigt mörk. Jag har svårt att förhålla mig till andra människor i det.

Svårt hur då?

– Det är skitjobbigt att gå runt och känna att 99,9 procent av Sveriges befolkning är dumma i huvudet. Att det inte händer något, att folk går runt i den här skiten. Men jag gör ju också det. Jag är ju också dum i huvudet.

Josefine Jinder om..

...folk som röstar liberalt:

– Folk är bara ”JAG” och ”MIG”. De lägger upp stories på instagram där de gråter över klimatet, sen sätter de sig på ett plan till Barcelona. Alla är så jävla liberala. Man bara, vad menar du? Du röstar för individens ansvar men är själv inte villig att ta något ansvar. Vad tror du? Hur tror du att saker ska lösa sig när du inte ens orkar ta beslutet att inte åka till Thailand? Vem ska rädda världen? Företagen? Absolut, det kommer ju att hända...

...när hon hoppade av samarbetet med H&M och skrev att de var ett ”pissföretag som köper en”:

– Jag tycker att det var roligt gjort! När jag var tillfrågad var det så mycket pengar, 100 000 tror jag, så då sa jag ja. Men när jag skulle lägga upp första bilden kände jag att nej, jag spyr på mig själv. Då publicerade jag det kritiska inlägget. I efterhand tycker jag att det var roligt för att jag var så transparent. Och det startade ju en debatt i Sverige. Alla PR-byråer satt i krismöten och bara ”vi måste ha influencers som vi kan lita på”. Jag blev ett mardrömsexempel, och det tycker jag är fett. Folk började diskutera.

…att ta hand om sig själv:

– Jag har svårt för balans. För mig är det: Studion 12 timmar, gå hem. Eller festa 12 timmar, gå hem. Eller träna en månad, då gör jag det. Det är en ständig ångest, det är asjobbigt att leva så, men det funkar bäst för mig, för då är jag superproduktiv när jag behöver. Jag rutar in mitt liv så att jag kan jobba, och då blir det jävligt oregelbundet och konstigt. Men jag levererar alltid skivor, jag kan alltid åka på turné. Så jag har hittat ett sätt att leva utifrån hur jag gör musik bäst.