Min pappa är död. Han dog av ett slitet hjärta som till slut inte orkade med all alkohol, alla cigaretter, all ensamhet, ångest, sömnlöshet. Han dog i en ful liten hyreslägenhet med cigarettmärken i plastmattan och whiskyflaskor travade på diskbänken. Han dog och lämnade mig och mina syskon med en livslång sorg över att han inte var den pappa han hade kunnat vara – den pappa han ibland, för länge sedan i min tidiga barndom, faktiskt var.

I sorgen över allt som inte blev och allt som blev som det blev, klamrar jag mig fast vid de få goda minnen jag har av pappa. De som inte gör ont. Ett av dem handlar om Stephen King. Jag inser det inte förrän jag börjar skriva den här artikeln, sambandet mellan pappa och King. Efteråt är det klart som korvspad, allt hör ihop, inget sker av en slump. Men jag tar det från början.

I mitt barndomshem fanns ytterst få böcker, Virginia Andrews Blomblad för vinden, Jackie Collins Hollywoodfruar, nån Hamilton och Leif GW och så några få exemplar av Stephen King: Eldfödd, Sommardåd, The Shining. Jag läste allihop med en elvaårings fascination inför vuxenvärlden som plötsligt framträdde; manipulativ, våldsam, sexuell, intrigant.

En dag hade jag kommit fram till King. Jag tog Eldfödd ur hyllan och frågade pappa vad det var för böcker och minns något som närmast kan beskrivas som entusiasm när han berättade om Stephen King. Här bör tilläggas att det var oerhört sällsynt att pappa uttryckte något slags entusiasm över saker och ting, i synnerhet böcker. När han dessutom förklarade att det var läskiga böcker avgjorde det saken.

Jag tog genast Eldfödd i min hand och rusade upp i mitt rum. Det var min första och ditintills största läsupplevelse, berättelsen om flickan med pyrokinetiska krafter, som tvingas rymma med sin pappa för att undkomma forskarna som vill experimentera med henne. Efter det slukade jag resterande Kingböcker och från och med den dagen önskade jag mig alltid hans böcker i födelsedagspresent och julklapp.

Jag var elva år och Kings berättelser hade allt ett litet flickebarn från Örebro kunde önska sig: Blod, ondska och monster. Problemet var bara att få tag i alla hans böcker, födelsedagarna var så få, precis som julaftnarna.

En dag var jag och min klass på studiebesök i det nybyggda stadsbiblioteket. Det luktade fortfarande nymålat och trä och bibliotekarien var en snäll kvinna som såg stolt ut när hon berättade om alla böcker som fanns där och att de var helt gratis att låna, för vem som helst som hade ett lånekort. Fram till det ögonblicket hade jag lyssnat med halvt öra, uttråkad och rastlös. Min erfarenhet av bibliotek var begränsad. Men plötsligt hörde jag vad hon sa, här fanns böcker att låna. Gratis! När hon var färdig och skickade iväg oss med en uppmaning att gå runt på egen hand rusade jag genast fram till hyllan med K. Här fanns Kafka, Kant, Karlfeldt, Key, Kipling, Kirkegaard, Krusenstjerna, men ingen King. Till slut gav jag upp och gick fram till henne igen och frågade var Stephen King-böckerna kunde tänkas stå? Hon såg på mig med rynkad panna och förklarade att de inte hade några Stephen King-böcker.

– Varför? Frågade jag.

Hon var tyst en stund och tycktes tänka igenom vad hon skulle svara.

– Därför att vi inte tycker att det är tillräckligt bra litteratur.

Hon log som om hon ville mildra det hon just sagt. Kanske anade hon att hon råkat stampa på mitt litteraturval, min smak, min bakgrund?

Jag förstod instinktivt att min fråga var fel, att Stephen King var fel och att hela jag var fel. Men jag fortsatte läsa King, fast inte lika reservationslöst som innan. Nu fanns där både ett trots och en distans. Jag försökte få syn på varför jag inte kunde förstå att hans böcker var ”dåliga”. Vad var det som var dåligt som uppenbarligen gick mig förbi? Vad var bra litteratur och vad var dålig? Och vem bestämde? Bibliotekarierna? Lärarna? Tidningarna? Läsarna?

Några år senare inleddes något slags klassresa i och med att jag började plugga på universitetet. Jag läste bland annat litteraturvetenskap och förstod genast att ha läst så gott som alla Stephen King knappast ansågs meriterande. Alla som gjort en klassresa känner till skörheten det innebär när man försöker göra en del av en värld, som ditintills inte varit tillgänglig, till sin egen. För min del skämdes jag över mitt arv – mitt ointellektuella kulturella kapital (Jackie Collins, King, Dallas, Falcon Crest med mera). Jag såg det inte ens som ett kapital. Det gick så långt att när pojkvännen jag just flyttat ifrån frågade vad han skulle göra med den där kartongen med mina gamla (King) böcker, som stod och tog plats i hans förråd, svarade jag att han kunde slänga dem. Alla böcker jag önskat mig varenda födelsedag och julafton, böcker jag haft passionerade läsupplevelser tillsammans med! Böcker som nu tyngde mig. En låda skam.

Så min samling King försvann och det skulle ta många år innan jag kände mig så pass säker att jag vågade återknyta kontakten och stå för min kärlek till hans författarskap. En sommardag på Gotland.

Jag var på cykelsemester med en ny pojkvän. Jag var tjugotre och hade en fil kand. Vi satt i ett litet vitkalkat hus och läste DN. Det tillhörde den nya klassen jag nu börjat göra till min, akademiker, om än fattig. Där fanns en artikel skriven av författaren och litteraturkritikern Ola Larsmo som handlade om Stephen King. Det var den första, och är eventuellt fortfarande den enda, seriösa artikeln om King som publicerats på en fin kultursida. I Sverige. Jag läste med stigande upphetsning Larsmos beskrivning av King som en stor berättare som verkade i samma anda som Dickens. Att där alltid fanns en lojalitet med de utsatta, kvinnor, barn och fattiga. Att King både var politisk och feministisk men framför allt en riktigt god berättare. Jag minns en barnslig, triumferande lycka. En upprättelse för den elvaåriga Maria som skämdes över sitt litteraturval inför bibliotekarien. Jag hade haft rätt hela tiden! King var inte alls en så himla dålig författare som alla försökt göra gällande!

När jag träffar Ola Larsmo har det gått nästan tjugo år sedan den där artikeln och jag frågar honom vad han tror det beror på att Kings författarskap inte avhandlas på kultursidorna.

– Jag vet inte, men jag tycker det är synd. Den där artikeln du pratar om skrev jag när jag vikarierade på DN och jag har ju alltid gillat King och tyckte att vi borde skriva om honom på kultursidorna. Han är ju väldigt lik de vi i Sverige skulle beskriva som arbetarförfattare, Ivar Lo Johansson och Harry Martinson och Moa Martinson. Han har samma bakgrund och jag tror egentligen inte att en sån som Harry Martinson skulle ha varit främmande för de övernaturliga inslagen hos King. Han skrev ju trots allt Aniara, som visar att han var påverkad av science fiction-litteraturen. Att arbetarförfattare strikt skulle hålla sig till en realistisk modell är snickesnack. Och börjar man gå in i Kings böcker är det intressant att se hur han använder sin egen bakgrund i böckerna.

I Kings böcker är det nästan uteslutande den vanliga, lilla människan som skildras. Ofta ställd mot något främmande, skrämmande. Här finns få eller inga skildringar av extravaganta, rika, framgångsrika människor, tvärtom finns den sociala misären alltid ett stenkast bort.

– Jag tycker också att hans feministiska period är underskattad. Pappan försvann ju plötsligt en dag och jag tror att Stephen King lekte med tanken att hans mamma slog ihjäl honom. Nu kanske jag övertolkar, men en av hans mer intressanta romaner, där han leker med detta, är Dolores Claibone – den handlar ju om en misshandlad kvinna som slår ihjäl sin man. Lägger man den boken mot skildringen han ger av sin mamma i sin självbiografi är det väldigt likt. Så tanken har nog korsat hans skalle. Sedan kommer ju den här raden av porträtt av misshandlade kvinnor i flera av hans böcker, säger Ola Larsmo.

Just utsatta kvinnor och barn går som en röd tråd genom hela Kings författarskap. Monstret är lika ofta en familjefar eller närstående man, som på olika sätt förtrycker sin familj. Om Stephen King hade varit en kvinnlig författare hade han antagligen anklagats för att vara manshatare eftersom porträtten av tyranniska män är så många och återkommande. Vad än orsaken är så finns det uppenbarligen ett stort engagemang och kunskap om mäns våld mot kvinnor.

En annan författare som älskar och inspirerats av Stephen King är Mats Strandberg, en av författarna till Engelforstrilogin. Liksom jag började han läsa King när han var elva.

– Jag var otroligt fascinerad av skräckgenren redan då men fick absolut inte se sådana filmer. Det här var samtidigt som det rådde moralpanik runt videovåldets påverkan, så jag drogs till det men vågade inte se filmerna. Böcker däremot var tillåtna så det blev min väg in i skräcken.

En av få böcker av King som faktiskt nått in även i de kulturella finrummen och som alla verkar rörande överens om är ”bra” är hans självbiografi On Writing. En författare som läst den med behållning är John Ajvide Lindqvist.

– Han har en sån skön nonsensattityd, avmystifierande. Han tycker illa om författare som gör sig märkvärdiga. När jag skrev min senaste bok, Himmelstrand, satt jag fast länge och hade svårt att skriva. Då tänkte jag till slut på det King skriver i On writing och bestämde mig för att skriva tre sidor om dagen. Det fick bli hur dåligt som helst men jag skulle skriva minst tre sidor, så jag började så, och sedan fortsatte det och till slut lossnade det, säger han.

Nästan trettio år har gått sedan jag som elvaåring förälskade mig i Kings författarskap och mitt vuxna jag ser med ömhet på elvaåringen som sträckläste Varsel, Eldfödd och alla de andra böckerna. Och jag fattar, nu mer än nånsin, att de handlade om så mycket mer än bara monstren och blodet. Jag hade en pappa som missbrukade och som stundtals blev obegriplig och främmande. Men som också var en älskad pappa som tröstade mig när jag vaknade om natten och var rädd för monster.

Inte undra på att jag älskade Stephen Kings böcker. Att jag fortfarande gör det.
 

LÄS HELA REPORTAGET I ETC HELG

Det här är ett utdrag. Läs hela artikeln i veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.