Ja, det är en människa, en mycket, mycket normal människa. Faktum är att den är så normal att ingen riktig person kan komma i närheten av en så förkrossande normalitet.

Hon kommer förstås ur David Norlins tegelstensroman ”Vikarien”, som delat kritikerkåren i två. Där den ena hälften golvats av det osannolika suget i en berättelse om en utbränd bildlärare i en småstad som har en halvhjärtad relation med en frånskild småbarnspappa, och den andra blivit förbannad av Norlins ingående studie av en människa som inte har någon oväntad egenskap överhuvud taget.

Som Rebecka Kärde skrev i sin recension i Dagens Nyheter: ” …Norlin vill ge röst åt den heterosexuella genomsnittsmänniskans genomsnittsinre på ett så fikarumsmässigt och lättbegripligt sätt som möjligt. Det är konsekvent genomfört. Och i sådana fall är min förtvivlan inför Vikarien kanske inte så mycket estetisk som moralisk, eller rent av existentiell. Tänk om människor är så här platta?”

Det är en skrämmande tanke.

Att täppa igen alla möjligheter till alternativ tolkning, tills man som läsare uppfinner egna intressanta mörka understråk

Den kommer till mig också i läsningen av Emma Arpstrands relationsroman ”Hur fan gör man slut”, en bok som vill vara chicklit men som saknar de kittlande element som kan göra en berättelse om en tjej med en lite halvljummen relation med en rätt schyst kille, till något annat än bedövande tråkig. Eller för all del Louise Alvarssons roman ”Vid liv”, om att vara gravid och ha en ätstörning, som effektivt dödar ett spännande ämne genom att skriva ut varje känsla och tanke med nitisk noggrannhet och sudda ut varje antydan till ambivalens, till att det skulle pågå något oväntat i det undermedvetna.

För grejen är ju att varje ämne kan bli drabbande litteratur. 

En roman om en utbränd medelålders medelklasskvinna som Norlins Anna är ju potentiellt den stora romanen om vår tid, det är inte där det skaver. Det är i det schematiskt normala i de karaktärer som sätts att genomleva dessa historier, parat med det noggranna redovisandet av varje pyttelitet skeende, så att ingen tvekan ska råda om exakt vad romanfigurerna gör, tänker och känner. Att täppa igen alla möjligheter till alternativ tolkning, tills man som läsare uppfinner egna intressanta mörka understråk, som den som stirrar in i en vit vägg så länge att ögat börjar skapa mönster och gestalter som inte finns.

Det uppstår ett kusligt glapp mellan människorna i romanerna och de människor man möter i verkliga livet, som oavsett hur välanpassad ytan är också alltid är oväntade, konstiga, skeva och knasiga. Man kan tänka sig att det är just den kuslighet författarna vill uppnå, det är fullt möjligt. Men är det så de läses? Det tycks inte så, tvärtom är det lyckan att få vara i de där vardagsrummen, vardagsköken, vardagsliven, som uttrycks i hyllningarna.

Överförklara som för ett pucko, eftersom vi alla blivit puckon. Fantasilösa puckon, som inte kan föreställa oss att saker sker bortanför det som sägs

Tendensen kan absolut vara kopplad till nutidsmänniskans kollektiva koncentrationsstörning. Densamma som tvingar dagens manusförfattare att skriva i medvetenhet om att de flesta som tittar gör det med en andra skärm aktiv och därför måste skriva ut varenda skeende i dialogen. Överförklara som för ett pucko, eftersom vi alla blivit puckon. Fantasilösa puckon, som inte kan föreställa oss att saker sker bortanför det som sägs. 

Men bortanför det, också något annat. En genuin fascination för vad folk gör hela dagarna, med samma detaljrikedom som Richard Scarrys klassiska bilderböcker.

Jag tänker mig att alla eror har sin relation till det normala respektive det avvikande. Att det alltid funnits de som vill sticka ut och de som vill passa in men att vissa tider premierar anpassning högre än andra, i perioder hyllar man det excentriska.

Vår då? Den är ambivalent – man ska vara lagom unik, normal under en tunn fernissa av egensinnighet men inte så att det utmanar någon på riktigt. Den ultrakapitalistiska senmoderniteten hyllar personliga varumärken och framkrystad autenticitet, hämtad ur ett noga kurerat urval ur av livet. Som den evigt beige sociala medie-personlighet som Anna Björklund skapat åt sig och som Saga Cavallin är avundsjuk på i en rolig krönika i DN, där hon inser att hon är en alldeles för spretig (man kan också kalla det mångfacetterad) person för att kunna slå igenom på det sättet.

Men att ha en alltför enhetlig historia är att ljuga, det vet alla som sett minsta lilla kriminalserie på tv.

Man kan tänka sig att den litterära normalextremismen fungerar som ett poänglöst mobilspel

Kanske har vi i så stor utsträckning tappat kontakten med vad som är på riktigt på riktigt att vi behöver försöka läsa oss till hur ett vanligt liv levs. Och ju fler poänglösa detaljer desto mer autentiskt framstår det som.

Eller så är det en snuttefilt i kaotiska tider, med samma verkan som antidepressiva läkemedel. De tar bort både toppar och dalar så att livet framlevs i en jämnbeige sörja. 

Man kan tänka sig att den litterära normalextremismen fungerar som ett poänglöst mobilspel kan göra för den som oroar sig, för den som uppnått en inre stressnivå som inte går att varken promenera eller meditera sig ur. När världens vidrigheter och det egna livets havererade livspussel vuxit en över huvudet och ingen längs vägen visade på en alternativ utväg, en som erkänner livets komplexitet och att man får vara rörig, kaotisk och ledsen. Då tar man till sånt. Candy Crush tills hjärnan smälter. 

Eller böcker som vaggar en ömt med ändlösa beskrivningar av människor som äter fil till middag, går ut med hunden, fikar med en kompis och väljer te istället för kaffe, diskar glasen omsorgsfullt och försiktigt ställer dem på diskstället.

Det kanske är vår tids verklighetsflykt, tänk ändå om ens liv vore så förutsägbart och enkelspårigt, om man själv var det, vad lätt det skulle vara att leva då.