Så lät det när Ungerns premiärminister Viktor Orbán höll ett av sina politiska brandtal i våras. Den som inte känner till Orbán sedan tidigare kan kanske förledas att tro att formuleringen är menad som en varning för auktoritära kraft-er. Men i själva verket handlar det om en europeisk regeringschef som lite inlindat ifrågasätter demokrati som styrelseskick.
Det är inte första gången Orbán längtansfullt blickar mot länder som Ryssland och Kina och ifrågasätter den moderna västerländska demokratin. För den som inte känner till Ungern sedan tidigare kanske det låter otänkbart.
Men få europeiska nationer har en så komplex relation till demokrati och yttrandefrihet som just Ungern.
Ända sedan 1500-talet, när det splittrade landet styrdes av osmaner och habsburgare, har Ungerns befolkning varit under inflytande av yttre makter. Detta fortsatte under det österrikiska styret, under den nazityska ockupationen och inte minst under de många åren som socialistisk diktatur. Men med förtrycket och censuren har också motståndet grott, där landets författare och intellektuella kommit att spela en viktig roll.
– Många stora författare var verksamma under kommunisttiden och utsattes för censur, som Péter Esterházy och Imre Kertész. Flera av dem engagerade sig också politiskt, och de första åren efter kommunismens fall var de intellektuella väldigt starka, säger Daniel Gustafsson Pech som medverkar under årets bokmässa i Göteborg, då Ungern är fokusland och temat är yttrandefrihet.
Han arbetar som översättare och på meritlistan står Attila Bartis Stillheten, Bookerpris-vinnaren Lázló Krasznahorkais Motståndets melankoli och nu senast densammes genombrottsroman Satantango. Ungrarnas relation till yttrandefriheten beskriver han som väldigt motstridig.
– Det var ett slags eufori den första tiden efter 1989 när folk upplevde total frihet. Men sedan dess har detta gått tillbaka.
En annan av de medverkande gästerna på bokmässan är poeten och författaren Dénes Krusovszky, bosatt i Budapest, som är aktuell med diktsamlingen Att gå sönder är så (svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech). Han känner igen sig i bilden av Ungern som en ung demokrati som inte helt klarat av att förvalta sin frihet.
– Jag minns att jag trots att jag bara var ett barn kunde känna spänningen och förväntningarna på den nya demokratin. Och sedan, under 90-talet, en stark våg av besvikelse. Folk tänker på demokrati och frihet som stabila tillstånd i samhället, men man måste förstå att riktig frihet aldrig är ett tillstånd utan något man alltid måste arbeta för. Så när folk ställdes inför problemen som kommer med fri press, så gav de upp lätt. Delvis för att de saknar erfarenhet av lyckade folkliga rörelser och motstånd mot centralmakten. Och det har vår nuvarande regering utnyttjat, säger han.
Och något har onekligen hänt i Ungern sedan Viktor Orbáns nationalkonservativa Fidesz kom till makten 2010. Nationalismen har vuxit sig starkare, vilket resulterat i en alltifrån hårdare ton till rena trakasserier av invandare, romer, judar och homosexuella. Orbán har sagt blankt nej till att ta emot flyktingar och de senaste veckorna istället utlyst undantagstillstånd, byggt taggtrådsstängsel, satt in militär med tårgas och instiftat en ny lag som gör att flyktingar kan dömas till tre års fängelse.
Även på kulturens område har Fidesz tagit kontroll genom att på offentliga positioner inom tv, radio, konst och teater tillsätta personer trogna regeringen. Omvärlden protesterade mot de inskränkningar av yttrandefriheten som gjordes när regeringen införde en ny medielag, men förgäves.
Litteraturen, hur fri är den?
– Statlig media är väldigt dominerad av Fidesz, men bokmarknaden är fortfarande självständig och marknadsorienterad. De stora förlagen håller avstånd till regeringen och publicerar fortfarande högkvalitativ litteratur. Fidesz kan se till att alla fina litteraturpriser går till deras egna författare, men kan inte dölja bristerna i kvalitet. Jag ser ofta en frustration från de konservativa när någon av de så kallade liberala författarna blir populär på hemmaplan eller utomlands, säger Dénes Krusovszky.
Men även om litteraturen liksom dagspressen i stort sett är fri har kulturen liksom de intellektuella tappat allt mer av sin betydelse. Eszter Babarczy är kulturhistoriker, författare, förläggare och en flitig samhällsdebattör. På bokmässan deltar hon i ett seminarium som diskuterar det ungerska medielandskapet. Hon har sett hur författarnas roll förändrats.
– Precis som i många andra länder i regionen har poeter och intellektuella spelat en viktig roll för att formulera politiska visioner i revolutionstider – 1848, 1919, 1956 (revolutionen mot Österrike, kommunistiska revolutionen, Ungernrevolten mot Sovjet, reds. anm.). Men i dag är det väldigt få av dem som engagerar sig politiskt, vilket i så fall skulle ske till priset av den intellektuella friheten, och de intellektuellt baserade partierna har försvunnit.
Hon menar att det delvis beror på ett minskande kulturintresse i stort, som också gjort de intellektuella mindre tongivande. Inte ens internationellt stora författare som László Krasznahorkai eller Imre Kertész har någon större läsekrets i det egna landet.
– Det ungerska kulturlivet har krympt, folk är fattiga och att köpa böcker eller ens magasin har blivit en lyx. De flesta medier rapporterar heller inte om kultur, och statlig tele-vision är dominerad av författare som står regeringen nära.
Daniel Gustafsson Pech kan dock se att det finns ett politiskt engagemang hos författarna också i dag, även om det tar sig ett annat uttryck än tidigare.
– Jag skulle säga att de flesta försöker skriva litteratur, och inte politik. Den stora ungerska romanen om dagens samhälls-omvälvningar har inte kommit. I stället skriver man om historia och om små människoöden, vilket förstås också kan vara politiskt, om än inte lika tydligt.
Populära Krisztina Tóth skriver om fattigdom och utsatthet, András Gerevich om hur det är att vara homosexuell i dagens Ungern, Krisztián Grecsó om fattigdomen på landsbygden. Författarna står inte på barrikaderna men bidrar ändå till att ge en annan bild av det ungerska samhället än den Fidesz vill förmedla.
Att författare får hållas tror Daniel Gustafsson Pech beror på att regeringen inte ser dem som något större hot. De intellektuella är en marginell företeelse som bara når ut till kultureliten och inte till massan. Däri ligger också den kanske största utmaningen för litteraturen och de fria medierna i dag, menar han.
– Det stora problemet som jag ser det med yttrandefriheten i Ungern är att många människor, särskilt på landsbygden, inte får tillgång till objektiva nyheter. Folk får bara propaganda via public service och det kan vara svårt se skillnaden. Fidesz har förgiftat och gett en snedvriden bild av världen, invandrare, EU. Vill man få alternativa bilder måste man söka upp dem själv, och det är det inte alla som gör, särskilt inte bland äldre och ekonomiskt marginaliserade grupper.
Han menar att de många diktaturåren gjort att det inte finns någon vana av flera kanaler och källor, och att många därför inte reagerar på ensidig och till och med lögnaktig information. Allt fler har också kommit att se tillbaka till den tiden med positiva ögon. Ett Ungern som var ”sant ungerskt”, utan inflytande från Europa i form av mångkultur, invandring eller liberala idéer.
– Trots att han är konservativ och inte socialist har även Orbán något slags märklig dragning dit, med synsättet att det räcker med ett nationsbärande parti och att det inte behövs något ”politiskt käbbel”.
Hur viktigt är det då att författare tar ställning?
– Motstånd mot politisk dumhet kan vara ganska enkelt: var kritisk, var skarp, var fri när du talar om dessa frågor med vem du än pratar med. Jag tror inte att det är möjligt att agera som en helt självständig konstnär i ett elfenbenstorn längre, säger Dénes Krusovszky.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
