Ryktet om Karl Ove Knausgårds nygamla ”peddobok” har svävat runt långt innan boken kommit ut på svenska. Senast i våras skrev Ebba Witt-Brattström om varför det är så tyst om pedofila män i litteraturen, och vad de egentligen är bra för. Är det litteratur, eller bara ett försök att intellektuellt berättiga sunkiga runktankar?
För den som läst någon av Karl Ove Knausgårds Min kamp-böcker är Ut ur världen en bekant miljö. Succéseriens Karl Ove heter här Henrik, och han upplever, tja, halva Min kamp. Det är en prototyp – om än mycket lyckad i sin egen rätt – av vad som komma skall.
Ut ur världen är den norska författarens debut från 1998, som först nu kommer på svenska. Det är en skam att det tagit så lång tid, en påminnelse om att Sverige bör skärpa bevakningen av de nordiska grannländerna. Ett liknande svenskt författarskap hade översatts till norska på nolltid.
Tanken på att Knausgård var jämnårig med mig (30 år) när boken skrevs känns som en granat i skallen. Med en axelryckning slänger han ur sig fascinerande insikter om döden och minnet, varvat med skarpa iakttagelser om Proust, Flaubert och porrtidningar. Det är stundtals otroligt bra, men samtidigt finns där något som jag saknar efter att ha läst Min Kamp-böckerna. I dem finns ytterligare en nivå som det finns en antydan till i Ut ur världen men som ännu inte utvecklats fullt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det är som ett slags skimmer över texten. I Min kamp sugs läsaren in i Knausgårdland, vävs in i hans tankar och vill aldrig ta sig ut. Precis som författarkollegan Ben Lerner skrev i en text om Knausgård: Han kan skriva om något så banalt som hur cornflakes smälter i mjölk och vi läsare vill ändå ha mer, mer, mer.
Det finns en likhet mellan hur den hängivna läsaren kastar sig handlöst inför Knausgårds skrivande och hur hans huvudperson ställer sig inför Miriam, den 13-åriga elev han undervisar i Nordnorge. För det är där bokens kärnhistoria ligger, även om den svävar ut i diverse släkt- och barndomshistorier. Den förvuxna tonåringen, 26-åriga Henrik, drar till ödemarken vid kusten, en klaustrofobisk plats där det bara snöar och alla äter mackor med korvpålägg. Alla känner till varandras rörelser. Det är i den miljön Henrik faller för den släta huden på en av de långt-innan-lagliga flickorna som testar gränsen och förföriskt viftar med ögonfransarna från skolbänken. På något vis kommer han undan inför läsarens dömande blick, även om jag kvider av obehag ibland. Dels för att några av bokens centrala teman är minne, historia och tiden som konstruktion, vilket gör att åldersskillnaden på paret passar in i berättelsen. Men också för något så ytligt som att Henrik saknar ”fula gubben”-attribut, till skillnad från, säg, hans motsvarighet i Nabokovs Lolita. Här är han en snygg ung kille som tjejerna säkert dras till. Och inte är det väl så konstigt att tycka en trettonårig tjej som har kommit i puberteten är attraktiv när vi lever i en kultur som fetischiserar ungdom.
Därför hamnar jag som kvinnlig recensent i en rävsax: ska jag falla för författarens billiga provokation och kalla honom vidrig pedofil – något Henrik nästan tycks hoppas på, för att få sitt eget självhat bekräftat? Eller ska jag försvara Konstens Frihet och bli ”husfeministen” som hejar på skildringen av en äldre mans utnyttjande av ett barn?
Jag anser inte att läsarens uppgift är att recensera huvudpersonens moral – även om hans likheter med författaren komplicerar frågan (Finns Miriam? Vad tänker hon om boken?). Jag delar uppfattning med många komiker: man får skoja om vad man vill, bara man är rolig. Och det är här det svajar till ibland. Miriam har ungefär lika mycket personlighet som en lyktstople, – om än med en ”nymflik lätt avrundad flickkropp” och ett ”persikokön som ännu inte är helt täckts av hår” – och jag har svårt att bli engagerad i historien. Kommer de ligga med varandra? Ärligt talat, jag bryr mig inte. Alla karaktärer utom Henrik själv är schablonartade. Det är inte människorna i berättelsen jag fastnar för utan resonemangen, insiktsfullheten och de precisa detaljerna som gör att miljöerna liknar realistiska akvareller.
Peddotegelsten eller inte. Läs Ut ur världen bara om du är ett hängivet Knausgård-fan. Annars, hugg in i Min kamp först. Sedan får vi se.
