”Liten lek” rymmer 300 sidor med dikter och foton som inte verkar ha någon direkt koppling till varandra. Liksom tillvaron ser ut att glida undan för diktjaget kan jag som läsare inte alltid få ihop det ena med det andra. Ändå ger boken intrycket av att det finns en sorts bakomliggande sanning, men den får varken läsare eller diktjag tillgång till.
Kanske är det ett skäl till lek. Genom att vrida och vända på språket kan vi både söka en mening och göra kaos med den – så att språket liknar vår erfarenhet av att inte fatta meningen med alltsammans:
”i 1 myller. Glidit nedför sluttningen liksom på ett GLATT VIS lortat ner sig, senare som att tjuta & ställa sig FÖLJAKTLIGEN ställa sig i mitten av ögat : så, detta att de står bredvid varandra, de hopas, bryter in i varandra, huvudena höjda. Här nu, jag nu, nu nu, hur meningarna Sakerna alltså KRASAR, snor, kilar, skum, som om veckorna inte syns för alla dagar eller dagarna för ögonblicken”
Diktens förskjutningar och hackiga rytm ger behov av paus och omläsning. Men ganska snart syns någon som förtvivlat griper efter dagarna och meningarna, händelserna och minnena i ett svårfattligt efteråt av sorg och saknad. Det är smärtsamt att se men går inte omedelbart in, paradoxalt nog eftersom läsaren tvingas delta på så nära håll.
Jag tvivlar dock aldrig på dikterna i ”Liten lek”. Även det jag inte kommer åt känns trovärdigt.
Lindman Mata debuterade med den prisade diktsamlingen ”Pur” för snart två år sedan. Boken bearbetar den chockartade sorgen efter flickvännen Laurens död. Det skildrades med ett glasklart språk och en psykologiskt effektiv uppbyggnad. En avgörande detalj var de vardagliga fotona av Lauren i slutet av boken. De skakade om på ett grundläggande sätt, både i etisk och konstnärlig bemärkelse.
”Pur” kännetecknas av förmågan att gripa tag. Liten lek är den dunkla baksidan av samma sorg, eller den mer svårfångade insidan av det som tidigare låg öppet. En mellanbok är dikthäftet ”Gunne, sax, påse” som kom tidigare i år på Pamflett förlag. ”Pur” och ”Liten lek” hakar i och kompletterar varandra. De kan med fördel läsas sida vid sida.
Den senaste boken utmärks av sina undanglidande egenskaper. Ändå märks en vilja hos författaren att kommunicera. Kanske särskilt med en smalare läsekrets genom att lägga ut spår till andra verk och författare. Förutom till debutboken, till filosofer som Roland Barthes och Emmanuel Lévinas eller samtida poeter som Hanna Rajs Lara och Helena Boberg. I språkpoetisk anda vill Lindman Mata hellre ”leka” tillsammans än för sig själv.
En särskilt viktig kamrat visar sig Ann Jäderlunds debutbok ”Vimpelstaden” från 1985 vara. Mot bakgrund av ”Liten lek” blir det drabbande omläsning. Min fråga om varför så mycket måste glida undan i Lindman Matas bok om förlust får ett klart och ömsint svar i Jäderlunds dikter. ”Hur skulle då en röst kunna/ fastna/ Allt är ju så glättat här/ i sin vinda.”
I en parallell läsning framstår det glatta, halkiga som en situation – lika känslomässig och konkret som gråten i en hals.
Lindman Mata visar (igen) att den avgörande detaljen för en diktsamling kan finnas vid sidan av texten, såsom på fotona i ”Pur”, eller i ett annat verk. Jag blir inte genast tagen av bilderna eller dikterna i den nya boken. Däremot berörs jag av det kollektiva och utlämnade projektet i författarskapet som helhet, även då det nyligen har tagit sin början
