Konstnären är karikatyrtecknaren Leif Zetterling, välkänd för häcklande politikerbilder. Hans Barbara Bergström-porträtt hänger, enligt uppgift, prominent placerat i samtliga svenska skolor inom IES-koncernen, som hon grundade. Den här gången verkar Zetterling således inte ägnat sig åt satir.
Ändå har flera betraktare uppfattat porträttet just så, som parodiskt. Några associerar de klara färgerna med glättig frikyrkoreklam, andra ser tillrättalagd stalinistisk propagandaestetik. Som IES-koncernens officiella grundarporträtt, måste det emellertid tas på stort allvar av dem som arbetar där. Beroende på vem betraktaren är, tycks bilden kunna tolkas på olika sätt. Hur är det möjligt?
Porträttet skriver in sig i en lång konsthistorisk tradition, där världsliga potentater och religiösa ledare avbildas i smickrande ljus – från Jesus Kristus och Napoleon Bonaparte till Josef Stalin och Mao Zedong.
Barbara Bergström ser ut att vara målad helt utan skuggor eller mörka partier, vilket ger intryck av en ensam kasperdocka i starkt strålkastarljus mot mörk fond, liksom skild från omgivningen. Greppet används ofta i Jesusbilder, där han tonar fram som gudomligt separerad från tillvarons trista slit. Tricket har varit populärt i all dogmatiskt betingad konst, vilket förklarar associationerna till både frikyrkans broschyrer och 1900-talets diktatorsporträtt.
En stramt vintrig kontorsklädsel i varmt sommarlandskap bidrar också till att skapa baklås i vår perception. Ögat tror helt enkelt inte på att Bergström och resten av bilden är en del av samma universum, och den förfrämligande effekten blir ännu starkare. Ett kollage, något hopklippt, där detaljer ryckts ur sitt sammanhang – inför sådana bilder har vi lärt oss att känna skepsis.
Också genom äpplet i Bergströms hand anknyter Leif Zetterling till kristen symbolik. För trots att första Mosebok faktiskt aldrig slår fast vilken slags frukt det gällde, uppstod konsensus tidigt om att kunskapens frukt varit ett äpple. En skolledare med ett äpple, alltså – logiskt. Men platsen är knappast någon vanlig skolgård – nej, tankarna går snarare till Edens lustgård. För visst har de kompakta trädkronorna över böljande ängar något paradisiskt prunkande över sig?
Inte konstigt då, att äppleträden ser märkliga ut. De är ju inte dokumentära. Nej, förmodligen citerar konstnären de himmelska träd som Lucas Cranach den äldre målade i ”Syndafallet” 1526, en välkänd Adam och Eva-bild. I sådan kontext framtonar Barbara Bergström knappast som en vanlig fröken med äpple på katedern, utan snarare en Eva i paradisets trädgård.
Eller måhända i villaträdgård. Där är plymspireor vanligast, nämligen. Vad de symboliserar här, just bakom Bergström, förblir dock en gåta – liksom det svarta armbandet. Är det läder och nitar?
Likt flera historiska porträttkonstnärer, har Leif Zetterling placerat ett djur i bilden – en fågel. Nog hade en klok uggla varit given i detta utbildningssammanhang? Nej, lite överraskande är det en svala.
Som allegorisk symbol är den ovanlig i konsthistorien, men förekommer i vissa jungfru Maria-bilder och förknippas därför med henne. Kopplingen bygger på hussvalornas omsorgsfulla bobyggen; en självuppoffrande moderskärlek i stil med Marias.
Den som sällskapar med svalor är alltså barnkär. Kruxet är, att denna svala bokstavligt talat flyr ur bild – vilket onekligen ger motsatt signal. Dessutom: förbryllande nog verkar den höra till arten trädsvalor, som inte finns i Europa men på de amerikanska kontinenterna – exempelvis i Oregon, där Barbara Bergström levde under många år. Där kallas de, märkligt nog, för ”Bahama Swallow” och ”Golden Swallow”. Representerar svalan rentav de gyllene miljoner Bergström tjänat på IES och nu, måhända, placerat i ett skatteparadis som Bahamas?
Tillbaka till konsthistoriens porträtt. Där har kroppsspråk, hållning och gester fungerat som viktiga verktyg för att betona egenskaper hos den avbildade. Ett milt ansikte, mjuka rörelser och anspråkslös klädsel står för ödmjukhet och rättfärdighet – medan bestämd blick, spänd rygg och dyrbara material signalerar makt och rikedom.
Därför kan Leif Zetterling sägas arbeta i klassisk tradition, när han låter Barbara Bergström möta oss med sänkta armar och blottade handflator – ett kroppsspråk vi uppfattar som välvilligt. Samtidigt är gesten konsthistoriskt belastad. Den är nämligen hämtad från den danske skulptören Bertel Thorvaldsens Kristusfigur från 1820-talet – förmodligen världens mest kopierade Jesusskildring. Särskilt välkänd är den i Barbara Bergströms andra hemland USA, där mormonkyrkan använder den som logotyp.
I skulptursockeln högg Thorvaldsen in bibelcitatet ”Kommen till mig”. Nog är det just detta lockrop vi får tänka oss Barbara Bergström här, fast i uppdaterad version, riktar till blivande IES-elever, deras föräldrar – och aktieägarnas investeringar.
Lucas Cranach den äldre: ”Adam och Eva”
Lucas Cranach den äldre (1472-1553) var en av Nordeuropas viktigaste konstnärer under renässansen. Han återkom flera gånger till bibliska motiv, särskilt paradisskildringar med syndafallet och även många enskilda bilder av Adam och Eva. Äppleträden i hans konst brukar tolkas som idealbilder av paradisets växtlighet snarare än dokumentära iakttagelser, och bär ofta på gyllene frukter som växer i klasar, vilket verkliga äpplen ju inte gör.
Bertel Thorvaldsens: ”Kristus"
Den Kristus som Bertel Thorvaldsen (1770-1884) högg under 1820-talet, var först inte särskilt känd utanför Danmark. Det förändrades 1896, då en amerikansk populärvetenskaplig bok beskrev den som ”the most perfect statue of Christ in the world”. Berömmelsen trappades upp under 1950-talet, då en företrädare för Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga köpte en replik av skulpturen, som placerades på Temple Square i Salt Lake City under 1960-talet. I mormonkretsar över hela USA är Thorvaldsens Kristus sedan dess mycket omtyckt. Figuren är numer logotyp för kyrkan, som också gjort flera avgjutningar av skulpturen.
