"Nu när de själva fått döttrar passar det minsann." Ungefär så resonerade Ida Ölmedal i Expressen och anklagade alla nyfrälsta manliga feminister för att egentligen bara bekräfta sin position som "beskyddare och räddare". Och det som svar på författarna Sören Olsson och Anders Jacobsson som i elfte timmen vaknat och bett om ursäkt för den delvis misogyna tonen – "otidsenligt", skriver de själva – i duons böcker om Bert.
"Hellre pappafeminist än ingen feminist alls", kontrade Cissi Wallin i samma tidning och frågade sig om vi verkligen har råd att vara så kritiska mot nyvakna män. DN:s Erik Helmersson pekade på att Ölmedals kritik kan riktas mot alla solidaritetsaktioner, vilket han anser något orättvist.
Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström resonerade som Cissi Wallin men höjde samtidigt på ögonbrynen åt män som först när de fått döttrar kommer till insikt om att kvinnor lever under andra villkor än män.
2. Måste man bocka och buga för något man inte bett om?
Årets största storm i vattenglas kan vara ett där huvudpersonen förmodligen inte bryr sig om åt vilket håll rallarsvingarna riktas. "Hos mig satte han sin sista potatis när han meddelade att han inte har tid att komma på Nobelfesten", förklarade Aftonbladets Lena Mellin och anklagade Nobelpristagare Bob Dylan för att vara rejält oförskämd.
Andres Lokko konstaterade å sin sida att Dylan är ganska lynnig, även om agerandet såklart också är ett långfinger i luften, något som DN:s expert i vett och etikett Magdalena Ribbing höll med om, med tillägget att "man ska låta genier ha sina egenheter".
Från andra sidan Atlanten sällade sig New York Magazine till debatten genom att påminna Svenska akademien att det faktiskt finns något som heter Skype.
3. Är skatt stöld?
Det kanske inte blev årets största kulturgräl, men definitivt det med störst stilistisk verkshöjd.
"Det måtte vara en rest från enväldets dagar att vi så lättvindigt godtar att det är kriminalitet att inte lämna ifrån sig delar av sin egendom, men ej att ta den", skrev Lena Andersson.
Det är en "lek med diskursiva bilder" och "likt en zen-buddhistisk koan tvingar hennes text fram tankar och stämningar som nästan aldrig annars märks i offentligheten", förklarade Roland Paulsen hennes text och slog fast att hon naturligtvis driver med oss alla.
Riktigt jobbigt blev det när Aftonbladets Åsa Linderborg eftertänksamt påpekade att det faktiskt var Roland Paulsen som drev med oss alla, och särskilt med Lena Andersson.
Varpå debatten avslutades av Nöjesguidens förtvivlade rop efter Killinggänget: "Era simpla bondsarkasmer kunde vi åtminstone förstå."
4. Har kulturpolitiken gått vilse i postkolonialt och normkritiskt tänkande?
I slutet av september höjde Svenska Dagbladets Ola Wong ett varningens finger mot regeringens planer på att använda muséer som ett ideologiska verktyg, i stället för att "förvärva, bevara och främja sina samlingar till skydd för kulturarvet och inte låta sig styras av ’tillfälliga intellektuella trender’". DN:s Erik Helmersson drog sin lans för Wong och varnade för att tillfälliga ideologiska nycker riskerar att omintetgöra kulturbevarandets relevans.
Ytterligare ett gäng debattörer sällade sig till klagokören innan arkeologidocent Anna Källén pekade åt andra hållet och påminde kritikerna om att internationell forskning entydigt visat att "kulturhistoriska museer är och alltid har varit politiska institutioner".
"Kravet på att representeras i historiska utställningar är alltså helt legitimt", argumenterade DN:s Johan Hilton från de osynliggjordas ringhörna.
"Den enda ideologiska styrning som jag ägnar mig åt vad gäller museernas verksamhet är att de ska få mer resurser och ökat oberoende", blev kulturminister Alice Bah Kuhnkes slutreplik.
5. Om skitstövlar och deras rätt till briljans
1992 slog Äldreomsorgen i Övre Kågedalen ned som en bomb. Skriven på Skelleftemål av pseudonymen Nikanor Teratologen, en svensk urspårad kusin till Natural born killers med volymreglaget inställt på max. Recensenterna kräktes över den men krävde samtidigt påtår.
Och så avslöjar tidningen Expo att författaren med stor sannolikhet står bakom ännu en pseudonym, Ezzelino, som på Flashback kryddat en stor del av sina 27 000 inlägg med oförblommerad avsky mot judar.
"Jag kan inte andas", skrev Expressens Martina Montelius när hon såg sin inbillade överenskommelse – man får vara hur vidrig man vill bara man är det inom litteraturens ramar – med Teratologen brytas. Det mest "provocerande scoop som drabbat Litteratursverige", hävdade Aftonbladets Magnus Ullén, och frågade sig hur en litteraturkritik som kallar sig radikal ”inte känner igen en fascistoid text ens när den pissar oss i ansiktet?”
På andra sidan planket satt bokens förläggare Carl-Michael Edenborg som i stället använde Teratologen/Ezzelino som avstamp för en djupdykning i vad det innebär att vara människa.
