Linda Skugge: Jag läser sick-litt för att orka

”Du är 100 procent frisk”, fick Linda Skugge höra från vården. Då gick hon ner ett kilo om dagen trots att hon drack näringsdrycker mellan måltiderna. Till sist diagnostiserar hon sig själv och tvingar en motvillig läkare att testa hennes kortisol-halt.

Addisons sjukdom är en autoimmun kronisk sjukdom där båda binjurarna förlorat förmågan att producera det livsnödvändiga hormonet kortisol. Sjukdomen kan bli livshotande om den inte behandlas. Om detta berättar Linda Skugge i sin nya bok ”45 – Morbus Addison”. Boken är uppbyggd som en ordlista. Ett av orden är sick-litt, sjukdomslitteratur.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Jag läser sick-litt för att förbereda mig för det oundvikliga: Att bli ett paket på ett sjukhus och tvingas spy och ha diarré framför en massa okända människor”, skriver Linda Skugge. Hon är konstant trött och väljer att svara på frågor i mail framför att ses eller höras på telefon.

Är din bok sick-litt?

– Ja, det kan man säga.

Vad har sick-litt betytt för dig under din sjukdom?

– Massor! Det har varit det klassiska, att känna att man inte är ensam om sin kamp mot alltifrån vården till kampen för att orka jobba, orka leva. Att få känna sig mindre ensam. Och att kunna få skratta mitt i eländet.

Läste du böcker med sjukteman innan?

– Ja, det lustiga är att jag alltid varit intresserad av sjukdomar och diagnoser. Förmodligen för att jag tidigare lidit av sjukhusfobi och kräkfobi, då har jag av ren fasa läst om de hemskaste sjukdomar, som ett slags terapi. Och sedan blev jag själv sjuk, haha!

Vad gör en sick litt-bok bra?

– De synliggör ofta sällsynta diagnoser och genom att dela med sig av extremt smärtsamma berättelser får de andra att känna sig starkare, mindre ensamma.

För några år sedan rasade en debatt i brittisk och amerikansk media om sick-litt riktad mot ungdomar, om huruvida den romantiserade sjukdom och död och på något vis kunde vara farlig. Vad tänker du om det?

– Det är som när man på sextio- och sjuttiotalet trodde att Sylvia Plaths och Anne Sextons självmord skulle utlösa en självmordsepidemi hos unga poeter. Att självmordet skulle vara nödvändigt för att bevisa äktheten i den svarta poesin. Jag tror inte så skedde.

– Jag tror att det är tvärtom, om man inte talar om svåra, mörka känslor så leder det till fler självmord.