En pojke vaknar till ett nattligt gräl och får höra sin mamma säga att hon inte orkar med honom. Hans värld går sönder, föräldrarna skiljer sig och pappan och pojken flyttar till en tröstlös plats långt bort från mamman som aldrig svarar när Allan ringer. Men lille Allan – han biter ihop och låtsas som att allt går bra.
Den danska animerade barnfilmen ”Lille Allan – den mänskliga antennen” börjar i det barndomsorgsliga och mörka vilket blir det perfekta avstampet för ett färgsprakande och tokroligt äventyr där små stråk av svärta fungerar som en välbehövlig kontrast till tivoliknaset.
Och den är också inledningsvis lite klossigt klumpig, relationskollapsen mellan föräldrar skildras med de bredaste penseldragen, en helknäpp kvinnlig flyttgubbe utan personliga gränser sladdar in som en förutsägbar comic relief för den sorgtyngde pappan och hans lille pojk.
Men rätt så raskt börjar själva intrigen att veckla ut sig och man inser att regissören Amalie Næsby Fick aldrig varit ute efter några finkalibrerade relationsskildringar, i stället är hon helt och hållet inställd på att skapa crazy-komedi för den yngsta publiken. Och det är alldeles omöjligt att inte bli rätt så förälskad i.
Lille Allans nya hus visar bebos av en självutnämnd ufo-expert, en farbror av foliehattssorten som offrat allt för att en dag kunna bevisa att det minsann finns liv i yttre rymden. Och när Allan flyttar in ger han tydliga signaler, av något skäl tycks utomjordingar använda Allan som kanal för att kommunicera med rymden – han är en mänsklig antenn.
Vilket förstås är en klockren metafor för skilsmässobarnets känslighet för varje känsloskiftning hos sina föräldrar. Men också upptakten till en riktigt charmerande, röjig och rolig resa. Ja, kanske fortsatt rätt förutsägbar med en oväntad vänskap, en klassisk skurk och en sockersöt upplösning. Men det gör ingenting, för längs vägen plockar Næsby Fick upp så många skruvade små detaljer att det uppstår något helt egensinnigt och oemotståndligt. Pappans deprimerade tv-tittande i soffan och programmen han tittar på – ljuvligt absurt meningslösa. Den ensamme vaktmästaren och hans kärlek till sin förstoppade hund. Hur man tagit ut svängarna i hur skurkaktig skurken faktiskt är – hans hobby är att stoppa upp levande ekorrar, på löpande band! Det är underbart knäppt, och uppmjukad av alla knaserier blir man till sist också alldeles berörd av lille Allan och hans kamp för att avleda sina föräldrars emotionella haveri.
