Liken i leran i Valencia

Scenerna vi sett på sociala medier och nyheterna har etsat sig fast: en ung kvinna i Paiporta klamrar sig fast i en liten buske under tiden hon filmar en story på instagram, runt henne har flodvågen bildat ett hav av lera och ingen räddning finns i sikte, hon gråter i mörkret efter hjälp. Grannar på balkonger kastar ner ihopknutna lakan för att om möjligt lyckas fånga någon som drunknar i vattenmassorna, andra försöker lysa upp det mörka vattnet med mobilficklampor för att hitta överlevande eftersom strömavbrott mörklägger hela städer, bilar och bussar vattenfylls inom loppet av sekunder, en man lyckas hoppa från sin bil till en annan men hans fru och bebis dras iväg av vattenmassorna, barn hittas döda i leran. 

En butiksägare drar ut sin anställda ur strömmen i absolut sista stund under tiden som lagret fylls av vatten i en rasande fart.

På radion ringer folk in för att efterlysa familjemedlemmar som försvunnit i strömmarna som mest av allt liknar en flodvåg. En ung kvinna säger morgonen efter katastrofen: ”han lyckades ringa oss, hans mobil funkade fortfarande, han höll sig fast i ett träd mitt emot skolan. Nu vet vi inte var han är”. 

Dagarna efter katastrofen sköljer också en våg av solidaritet över Spanien. Över 70 motorvägar är förstörda men tusentals spanjorer vallfärdar i timmar till fots mot de drabbade områdena för att skyffla bort lera och leta efter försvunna. 

Solidariteten och indignationen går hand i hand dessa dagar i Spanien

Min kusin Veras vänner åker från vår lilla by Cabanillas del Campo till den krisdrabbade regionen. På Instagram lägger de upp en bild där de klottrat med lera på ett vitt plank: ”Cabanillas tar hand om er. Hjärta. Styrka Valencia!” Bredvid planket står ett annat: ”Bara folket räddar folket”.

På baren med Pedro visar jag honom bilden och han säger nästintill uppgivet: ”Vi har bara varandra”. 

Solidariteten och indignationen går hand i hand dessa dagar i Spanien. Den återkommande frågan från de drabbade är: ”varför fick vi ingen evakueringsorder, varför fick vi inget alarm-sms?”. Det blir allt tydligare att katastrofen är större än själva naturfenomenet i sig. 

Krisen har snarare med den totala bristen på ledarskap från det regionala styret i Valencia.

Få timmar har analyserats så i detalj i den samtida spanska politiska historien som timmarna kring katastrofen tisdagen den 29 oktober i år.

Redan helgen innan utfärdade spanska SMHI en röd varning för det som i folkmun kallas för ”den kalla droppen” – en kall ström av luft som orsakar stora atmosfäriska störningar följt av mycket intensiv nederbörd. 

På katastrofdagens morgon utfärdar AEMET(spanska SMHI) ytterligare en varning om extrem fara i Valenciaregionen. De ber folk stanna hemma i de drabbade områdena men ingen officiell varning utfärdas av det politiska styret – folk åker därför till jobbet och går till skolan. 

Den regionala presidenten Carlos Mazón (konservativa Partido Popular) uttrycker tvärtom sitt missnöje när Valencias Universitet ställer in sina lektioner, han håller en presskonferens där han hävdar att ovädret är på väg bort och att allt kommer att vara över runt sextiden samma kväll. 

Efter det försvinner han på en ”privat lunch”

Det visar sig att ingen annan på mötet visste att alarm-tjänsten fanns

Klockan 15 börjar istället en militär enhet specialiserad på katastrofer som lyder under centralregeringen bege sig mot Valencia trots att regionen själva ännu inte höjt säkerhetsläget. Strax innan klockan 18 påbörjar militärer och brandmän räddningsarbetet på eget bevåg. 

Först vid 17 sammankallas ett krismöte i Valencia för att koordinera katastrofen men den regionala presidenten är försvunnen. Han dyker upp på krismötet två timmar senare. På initiativ av en tjänsteman skickas slutligen ett alarm-sms ut 20:12. 

Då har folk drunknat i mörkret i över två timmars tid.

Det visar sig att ingen annan på mötet visste att alarm-tjänsten fanns. Förra året, fyra månader in i sin mandatperiod upphävde nämligen Carlos Mazón, tillsammans med det högerextrema och klimatförnekande partiet Vox, räddningsenheten specialiserad på naturkatastrofer i regionen – den offentliga sektorn skulle effektiveras. 

När katastrofen inträffar har tjänsten för koordination av kriser och katastrofer stått vakant i tre månader. Timmar innan katastrofen är ett faktum tillsätts den dock med en expert – på tjurfäktning. 

Dagarna efter katastrofen sluter sig de politiska leden i Partido Popular bakom Carlos Mazón. Oppositionsledaren Nunez Feijoo åker till Valencia och går till frontalangrepp mot centralregeringen och spanska SMHI som han menar är politiskt styrda. 

Dagarna efter attackeras både kungen och president Pedro Sanchez delegation i de krisdrabbade områdena. En av Partido Populars främsta företrädare Esperanza Aguirre visar förståelse för attackerna och tillägger att ”vi får tacka Gud och Francisco Franco” att översvämningarna inte blev värre. 

På onsdag röstar EU-parlamentet in de nya komissionärerna i EU. Bland dem den socialdemokratiska vicepresidenten och miljöministern Teresa Ribera. 

De senaste veckorna har Partido Popular försökt sänka Teresa Ribera som kommisionär – något den egna partigruppen EPP motsatt sig. Ytterligare en dimridå som ska skyla över den katastrofala krishanteringen av Valencia.

Fyra veckor efter översvämningen är jag återigen i Spanien.

Från min fasters soffa utanför Barcelona följer jag nyheterna. 221 personer har drunknat och militären letar fortfarande efter 7 försvunna. Med pinnar försöker de lokalisera kropparna i den höga leran. 

Hälsomyndigheten har varnat volontärer och journalister på plats att vidröra sörjan utan adekvat skyddsutrustning, den stillastående gyttjan utgör en hälsofara. Leran har pluggat igen avlopp och brunnar. Med hjälp av Marocko pågår en intensiv röjning i avloppssystemen. 

16 000 skolbarn står utan skolgång. 2147 hem har totalförstörts. Centralregeringen uppskattar att företagen lidit en förlust på 9,365 miljoner euro. Inom metallindustrin riskerar 47 000 personer att förlora jobbet trots de enorma räddningspaket som arbetsmarknadsminister Yolanda Diaz utfärdat. Var femte person i regionen har påverkats direkt av katastrofen. Först nu påbörjas förflyttningen av de över 120 000 bilar som blockerat vägar och gator. 

Samtidigt påbörjas rekonstruktionen av Valencia, ledd av just Carlos Mazón. 

Det första kontrakt han tecknar är med företaget hans egna pressekreterare tidigare jobbat för. Det visar sig vara toppen på isberget. Mazón har i skrivande stund tecknat kontrakt med företag som varit djupt inblandade i Partido Populars tidigare korruptionsfall till ett värde av 62 miljoner euro. 

Han har fortfarande inte redogjort för vad han gjorde timmarna han inte var på krismötet. På Valencias gator kräver 130 000 personer hans avgång. 

Min faster Silvia röker med ryggen mot tv:n: ”Hur kan han ens få ha kvar jobbet? Ju mer man får reda på desto värre blir det. Jag är indignerad, tänk dig då de som inte har varken hem eller familjen kvar”.