Vilka ord använder vi för att förstå vårt lidande? Det är en urgammal fråga men jag kan inte släppa den. Två gånger i mitt yrkesliv har jag varit sjukskriven en längre period, båda gångerna har läkarintyget angivit ”depressiv episod”. Vad betyder det egentligen? Är det en begriplig beskrivning av de komplexa känslor och omständigheter som gjorde att jag vid dessa tillfällen inte orkade hantera vardagen? Jag har länge känt att det glappar mellan de begrepp som vården och forskningen använder, och de begrepp som gör lidandet begripligt för den enskilde, för mig.
Filosofiprofessor Fredrik Sveneaus skriver i sin bok ”Homo Patologicus – medicinska diagnoser i vår tid” om hur vi i dagens samhälle lider på ett vetenskapligt vis. Med det menar han att det vetenskapliga, psykiatriska sättet att begreppsliggöra vårt lidande har övertrumfat alla tidigare förklaringsmodeller, såväl de religiösa som de filosofiska. Sveneaus resonemang kan placeras in i en bredare diagnoskritisk rörelse. Samma år som hans bok kom, 2013, släppte också den amerikanska psykiatriprofessorn Allen Frances sin bok ”Saving Normal”. Det var en kritisk uppgörelse med American Psychiatric Association (APA) vilka utarbetar världens främsta diagnosmanual – DSM – ett arbete som Frances deltagit i fram tills det att han fick nog. I sin kritik menar Frances att diagnosticerandet gått så långt att vi nu börjat sjukdomsförklara sådant som måste förstås som normala mänskliga känslor och reaktioner.
Det finns med andra ord en etablerad kritisk diskurs för mig att falla in i, men jag tvekar inför om den hjälper mig att bättre förstå mitt lidande. En mig närstående person har nyligen fått flera diagnoser, något som hjälpt till att sätta ord på det hon redan visste, men som också hjälpt oss runt omkring att bättre begripa. En erfarenhet som jag vet att vi delar med många. Samtidigt, de gånger jag lämnat läkarmottagningen med papper på ”depressiv episod” har jag känt mig som en bluff. Lättad över att någon sett hur jag lidit, men orolig för att mina upplevelser egentligen inte kan legitimeras av detta system. De perioder i livet då jag lidit som mest har jag ändå aldrig vågat definiera mitt tillstånd som depression (eller som depressiv episod). Skälet har varit att jag så sällan känner igen mig i beskrivningarna. Det jag läser om depression och ångest är beskrivet med den medicinska vetenskapens instrumentella begrepp. Det rimmar så dåligt med min egen upplevelse som kretsar kring sorg och förtvivlan över livet och existensen.
Jag lyssnar på Expressen-podden ”Månens sällskap” och hör journalisten Erik Schüldt berätta för sin poddkollega Natalie Lantz om sina erfarenheter av depression. Schüldt säger att hjärnforskningens förklaringar i form av serotoninhalter säkerligen stämmer, han invänder inte mot kunskapen i sig. Men, fortsätter han, förklaringarna säger honom ingenting, de hjälper honom inte att förstå varför han lider eller hur han ska hantera det.
Kanske har vi rört ihop det så att vi tror att förklaring är samma sak som förståelse? Jag läser en notis i Svenska Dagbladet att forskare nu börjar förstå orsakerna till schizofreni och blir nyfiken. Men när jag läser texten handlar den som vanligt om vad som sker i hjärnan. Det är en förklaring till hur schizofreni uppstår, men bidrar det till en förståelse för det lidande som schizofreni innebär?
Erik Schüldt tar som katolik hjälp av kristendomen i sina försöka att skapa mening i och förståelse för sitt lidande. Själv har jag börjat fascineras av häxor, folktro och naturreligioner. Det är jag långt ifrån ensam om, just häxkonsten tycks ha fått ett ordentligt uppsving bland i synnerhet kvinnor, något till exempel reportaget om naturprästinnan Rebecka Tigers ceremonier i Dagens Nyheter (27/5) visar på. Samtidigt brottas jag med skam över detta nyväckta intresse. Hur är det möjligt att jag som forskare och akademiker lockas av föreställningar om de fyra elementens påverkan på min tillvaro men ställer mig frågande till de begrepp och definitioner mina vetenskapskollegors använder för att förklara psykisk ohälsa? Svaret, inser jag, ligger i att min jakt inte rör hur vi beskriver eller förklarar lidande, utan hur vi förstår och skapar mening i det.
Vetenskapens instrumentella språk och kategorier må vara viktiga för att förklara vad som sker, men för att kunna skapa mening behöver vi som människor förstå vår situation, och då behövs mer än serotoninhalter. Då behövs den existentiella aspekt som gör min levda erfarenhet begriplig på ett sätt som berättelsen om hjärnans signalsystem aldrig kan göra. Lidandet är en grundläggande aspekt av vad det är att vara människa. På så vis är den en fundamental del av vår tillvaro och som existentiell varelse söker människan ständigt svar på varför, hon söker mening och begriplighet med sin tillvaro. Så också för sitt lidande.
