BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det där fotot födde en massa tankar hos mig. Jag började fantisera i ett par år och kände att jag ville veta mer. Det var något intressant i krocken mellan homosexualitet och frikyrka under tidigt 1900-tal, berättar Malin Hellkvist Sellén.
Svårt att hitta material
Utan att först ha gjort någon djupare research bestämde hon sig för att göra en föreställning.
– Fantasin måste få ha en plats. Jag bestämde mig för att fakta och fantasi fick vara två lika starka element.
Men när beslutet var fattat inleddes ett gediget grävarbete för Malin ihop med researchern Elfrida Bergman. Historieskrivningen om de lesbiska kristna missionärerna under 1900-talets början var nästan obefintlig. De fick jobba hårt för att gräva fram material och bygga ett pussel av lösa fragment för att till slut ha tillräckligt för en föreställning.
– Jag letade upp personer att intervjua, framför allt var det släktingar till dem som hade levt då, från sekelskiftet fram till tidiga 50-talet. Några personer kunde jag intervjua i egen person. Och jag fick tillgång till dagböcker, brev och annat. Slängde ut trådar här och där och så småningom hade jag ett material. Det var ju ganska fragmentariskt, inga hela livsberättelser utan mer små glimtar ur liv som jag sedan utgick ifrån och skrev ett nytt material. Jag fick också en del från Frälsningsarmén och Pingstkyrkan. Det var ett pusslande. Stundtals kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Det var nästan ett forskningsarbete. Men jag stillade min stress och insåg att jag hade tillräckligt för att göra en föreställning.
Blev du förvånad över att det finns så lite dokumenterat om dessa kvinnor i historien?
– Nej, inte förvånad direkt, men ändå lite överraskad. Jag hade kanske inte hade trott att det här skulle vara ett super-utforskat ämne, men ändå att det skulle finnas någonting. Men det var i stort helt outforskat.
Varför tror du att det här har varit så okänt?
– Det är en kombination av många saker. Dels är ju kvinnors utrymme i historieskrivningen litet generellt. Och lesbiska kvinnors utrymme är försvinnande litet. Och om vi tittar på frikyrkorna så är det verkligen en rörelse på den här tiden. De har ju inte alls behållit den kraften. I dag förknippar man dem inte med radikalt tänkande, utan en konservativ rörelse. Det var inte ett rum där du kunde vara öppet homosexuell då heller, men i dag är det en mer laddad fråga. Sedan var det ju så att de här kvinnorna inte dokumenterade sina liv. De jobbade väldigt hårt och hade fullt upp med annat. Vanligt folks liv blev inte nedskrivna på den tiden.
Historier ingen hört förut
Meliz Karlge spelar en av de två rollerna på scen. Hon hade aldrig tidigare hört talas om de lesbiska kristna missionärerna i Västerbotten under 1900-talets första hälft.
– Jag visste absolut ingenting om det här innan. Första gången jag träffade Malin började jag skratta. Jag hade aldrig över huvud taget tänkt på det och att det gick att baka ihop det till ett tema. Det är fascinerande att det ändå känns som att det inte alls är så långt borta, säger hon och fortsätter: – Jag är från Jönköping där frikyrkorna är väldigt stora. Även om inte jag själv tillhör någon, så är jag ganska bevandrad i frikyrkorna. Det var en helt annan sak runt sekelskiftet och nu. Då var de progressiva, i dag är de väldigt bakåtsträvande.
”Missionären” har spelats i flera svenska städer det senaste året, från Umeå till Göteborg och Norrköping. Mottagandet har varit översvallande, menar Malin Hellkvist Sellén.
– Det har varit otroligt positivt. Inte bara i meningen att folk tycker att det är en bra föreställning, utan att det är en viktig föreställning i den aspekten att det är historier vi inte har hört förut. Många blir väldigt engagerade och berörda, den väcker många tankar. Och det är väl också i en tid nu där det knyter an många frågor som är aktuella. Det kunde inte ha landat bättre, säger hon.
– Det har varit fantastiskt. Inte alls som jag hade förväntat mig. Ämnet är väldigt smalt, och jag undrade vad det skulle väcka hos publiken. Men det känns inte alls smalt när vi gör föreställningen. Det känns som att publiken törstar lite efter andliga upplevelser på scen. Vi tar ju andligheten på allvar, och det är ganska ovanligt. Jag tror att folk tycker det är spännande, säger Meliz Karlge.
”Det gäller att behålla intimiteten”
Den 12 och 13 juli ska ”Missionären” spelas på Parkteaterns scen i Galärparken på Djurgården.
– Det kommer att bli väldigt annorlunda. Hittills har det ju varit 35 personer i publiken. Nu kommer det förmodligen väldigt mycket folk. Det blir en helt ny situation. Det känns väldigt roligt att göra det i ett sammanhang som Parkteatern som är gratis, utomhus och med en väldigt blandad publik, säger Malin Hellkvist Sellén.
– I stället för en intim ring på 35 personer kanske det blir flera hundra personer. Det kommer att vara något helt annat. Men det gäller att behålla intimiteten. Vi vill ju ändå att publiken ska känna det intima mötet, ett utomhus-väckelsemöte, säger Meliz Karlge.
