Angreppet utgår från en felaktig premiss, vilket förvanskar analysen som följer. I artikeln hävdas att jag skrivit ”ett försvar för Jimmie Åkessons rätt att använda begreppet ’folkutbyte’.” Jag förmodar att ETC inte vill förbjuda ord, och antar därför att Aagård menar att jag skrivit ett försvar för själva tankefiguren.

Det har jag inte. Däremot har jag i en artikel i Svenska Dagbladet (23/6) diskuterat hur Åkesson använder det laddade begreppet (Expressen 3/6). Jag noterade omöjligheten för Sverigedemokraterna att förena idén om ”folkutbyte” med idén om en ”öppen svenskhet” som nämns i samma artikel och som, betonar Åkesson, innebär att han inte avser biologi eller hudfärg. Jag menade också att användningen av ordet visar på partiets pågående mentala slitning mellan kamp och kompromiss, radikalism och småborgerlighet. 

Det politiska tänkandet utgörs av världsbilder, beskrivningar av tillvaron och normativa uppfattningar om hur den borde vara. Dessa världsbilder står i ett spänningsförhållande till varandra. En är liberalismens, som jag själv är anhängare av, en annan är socialismens, en tredje är högerradikalismens. De har inte bara olika åtgärder mot samma problem, de har också delade meningar om vad som utgör ett problem och hur samhället ska beskrivas.

Tribalismen – stammentaliteten – är den politiska filosofi jag har ägnat mitt skrivande liv åt att bekämpa

I min text föreslog jag att det är bättre att betrakta de olika synsätten som idémässiga konflikter än att kalla en av dem för konspirationsteori. Man omvandlar högerradikalismens sociologiska beskrivning av samhället och hur det styrs till en föreställning om en pågående konspiration. Högerradikalismens tolkning är illasinnad, grov och förvrängd, men den kan bemötas på andra sätt än genom en etikett utan förklaringsvärde. 

Konspirationen kräver intention. Det är antydan om en intention som får oss att kalla fenomenet konspirationsteori. Det är också den som gör teorin orimlig eftersom de styrandes intentioner knappast ser ut på det sätt som antyds eller påstås. Likväl är det mer fruktbart att se det som en tolkning att världens rika och mäktiga (”globalister”) styr på olika sätt för att gynna sig själva och sina idéer. Det är en definitionsfråga. Jag tolkar inte världen så, men genom historien har socialister gärna gjort det utan att behöva be om ursäkt. 

Vad beträffar mina uppfattningar om invandring, migration, homogenitet, hudfärg och auktoritärt styre har de ingen likhet med dem som Aagård tillskriver mig. Tribalismen – stammentaliteten – är den politiska filosofi jag har ägnat mitt skrivande liv åt att bekämpa, eftersom den går emot de universella och naturrättsliga värden jag är övertygad om. Talet om ”svenska värderingar” har jag aldrig ägnat annat än kritisk möda.

Gällande Palmemordet, slutligen, tror jag inte att det socialdemokratiska partiet ”orsakade” det; inte heller att ”Lisbeth Palme på ett eller annat sätt var inblandad”. Intresserade läsare hänvisas till det jag faktiskt har skrivit i frågan under tretton års tid.

Lena Andersson

…

Svar direkt: Allt kan inte kallas ideologi

Vi behöver en liberalism som förstår hotet från konspirationsteorierna, skriver Martin Aagård

Lena Andersson ska ha all heder för att hon älskar att debattera idéer och låta dem brytas mot varandra. Och sant är att de politiska himlakroppar Andersson menar vår värld kretsar kring – socialismen, liberalismen och högerradikalismen – delvis håller på att byta riktning. 

Själv vidhåller Andersson att hon är liberal. Ett påstående som det börjar bli svårt att testa sanningshalten i, eftersom liberalismen är den ideologi som förändrats snabbast det senaste decenniet. Hon är inte ensam om att steg för steg göra den mer kompatibel med den dominanta nationalismen.

Men allt kan inte kallas ideologi. 

När en idé bygger på lögnaktiga och helt felaktiga utgångspunkter då måste vi för tankeredans skull kalla den något annat än verklighetsbeskrivning. 

”Religion” är ett ord vi vanligtvis använder för världsbilder som utgår från teser som inte kan bevisas, men som aldrig får ifrågasättas. Lena Andersson är sen gammalt en svuren fiende till allt religiöst svärmeri. 

En konspirationsteori är ett förstadium till en religiös rörelse. Mekanismerna bakom tänkandet är desamma: ledarkult, utomvetenskapliga förklaringar, mystik, obrottslig lojalitet. Att det attraherar följare från den nyandliga sfären är knappast en tillfällighet. 

Det har hänt förut att politiskt motstånd mot otydliga fiender övergår till religiös kult. Haile Selassie förvandlades från politisk ledare till en israelitisk guddom i kamp mot Babylon när han besökte Jamaica. För att bevisa kejsarens heliga status letade rastafarianska språkmystiker tecken i hans namn, likt konspirationsteoretiker tolkar dolda tecken i nyhetsbilder. 

Just nu står liberalen Kamala Harris mellan oss och en nationalistisk våg vi inte upplevt på hundra år

Just nu poleras mycket smutsigt politiskt tankegods för att det ska bli salongsfähigt igen. Skräcken för ”globalisterna” har plockats fram ur skafferiet och begreppet används numera lika ledigt som ordet ”kulturmarxister”. Fascismen talade om ”kosmopoliterna” som inte äger jord och därför är illojala med nationen. De som importerar människor för att rasblandning/nationsupplösning/värdenihilism påstås gynna dem.

Att världens rika och mäktiga främjar sina egna syften behöver man inte läsa Marx för att inse. Men att de gynnas av att andra människor än de själva rör sig över gränser är inte därför sant. Tvärtom frodas den globala kapitalismen tack vare kapitalets rörlighet och har mindre att vinna på att flytta arbetskraften. Idén om en ”globalistisk” klass, eller ideologi, som på något sätt driver migrationen framför sig bygger därför också på osanna utgångspunkter. 

Det är verkligen ingen drömsituation, men just nu står liberalen Kamala Harris mellan oss och en nationalistisk våg vi inte upplevt på hundra år. Donald Trump är konspirationsrörelsens kandidat. Det har han varit sen stormningen av Capitolium, då han lyckades mobilisera den fanatiska rörelse som är övertygad om Qanons och den djupa statens existens. 

Vi behöver en liberalism som är vaksam mot det. Som förstår varför det är ett hot.

Jag kan inte begripa vart den tog vägen. 

Martin Aagård